Hemresan forts.

Alva vaknade till men somnade strax om och sen sov de till halv sex båda två.
Och jag är hemma med två barn.
Med mina två barn.
Med min lilla dotter och med min lilla son.
Det är nästan ofattbart.
Det är ofattbart.
Första dagarna hemma har varit underbart sköna men också kämpiga.
Sjuk Alva ska släppa in lillebror i sina domäner - har inte gått lätt vill jag lova.
Jag blev sjuk igår och idag insjuknade lille lillebror.
Men ändå - vi är hemma.
Jag är hemma med mina två barn - kan inte sluta att skriva det.
Är så tacksam!
Och lycklig!
Det är klart att det gör ont när jag ser att det gör ont i min fina flicka för det gör det.
Men som jag säger till henne också - det kommer att bli bättre, det kommer att bli bra.
Och stunderna när de hittar varandra i lek (väldigt få ;-)) eller gos (några fler <3) är bara underbara.
Lille sonen är bara fantastisk.
Kanske är det smekmånad än men allt går bara så bra med honom. Han leker, sover, äter, samspelar, vill ha kontakt, vill upp i famnen, härmar, utforskar världen och njuter av att få springa omkring fritt.
Just nu sitt han bredvid mig - han har precis vaknat från sin middagssömn, jag passade på att skriva när båda barnen sov - och han sitter och sjunger på melodin blinka lilla stjärna.
Han pratar en massa och nu ska jag sluta skriva - för nu börjar han pussa på mig.
Älskade lille pojk!

Hemresan

Tänk - vi har bara varit hemma några dagar och detaljerna börjar redan blekna och blandas ihop.
Var det den här flygningen som Alva hade somnat i vagnen när vi skulle genom säkerhetskontrollen och vagnen skulle vikas ihop och köras på bandet?
Nej, det var nog på inrikesflyget. Däremot så var det nu som jag hade drickfärdig välling med, vatten i nappflaskan, juice i dotterns vattenflaska, flytande medicin till Alva som jag verkligen ville ha med på planet eftersom hennes öga svullnat tidigare under sjukdomen (och hon två gånger har drabbats av nässelutslag som lett till svullnader i ansiktet när hon haft infektion i kroppen och då behöver hon antihistamin) den vanliga telefonen, en iPad, videokamera, ett barn i sele som han inte fick sitta kvar i , ett barn i vagn som hon inte fick sitta kvar i...
Svettigt!
Inga bekymmer att få med sig vätskan på planet i alla fall, barnen fick dricka ur flaskorna när vakten såg, sen var det lugnt.
Jag försökte få bära båda barnen igenom bågen men se, det gick inte.
Min lilla sjukling var tvungen att gå själv och hon var så ledsen, så ledsen.
Alla andra gånger har det gått bra och hon har tyckt att det var spännande men nu var det för mycket.
Till slut fick jag henne igenom i alla fall och det enda som fastnade i kontrollen var hennes väska. Där låg tydligen en tesked från hotellrummet. Hmm.

Väl på planet så gick det till en början väldigt smidigt.
Alva satt med kusinerna på raden framför och var så nöjd med det så.
Lillebror var så klart väldigt ivrig när vi fick mat men det gick.
Båda barnen somnade och jag pustade ut.
Och gjorde den här resans största misstag.
Jag tänkte att jag ville dokumentera hur bra det gick genom att ta kort på mina sovande barn (vilket tydligen Madde redan gjort också till på köpet)
Så - jag tar fram telefonen och smäller av en blixt i ansiktet på min sovande son som vaknar totalt livrädd och skrikande!
När han äntligen lugnat sig igen var det omöjligt att få honom att somna igen.
Han flirtade vilt med en kinesisk familj som satt bakom oss och som stack till honom godsaker hela tiden.
Jag försökte locka när honom i sätet med ätbara saker också och resultatet blev en uppspelt liten kille som antagligen fick magknip till slut.
Jag försökte söva honom igen senare - han var uppenbarligen trött men skrek och var ledsen och vi fick sällskap av många snälla välmenande kinesiska damer som försökte roa/trösta/ ta honom i famnen.
De är så klart bara snälla och bekymrade sig över min ledsna pojke men det var otroligt stressande för mig (och honom) Inte lätt att komma till ro i den miljön.
Sen till slut somnade han i sätet och sov en liten stund men vaknade med hjärtskärande skrik, hans mage bubblade och var spänd och - ja, det var lite halvjobbigt får jag lov att erkänna ;-)
Särskilt för honom så klart...
Vi landad i Köpenhamn och hade en kort väntan tills det var dags att flyga hem till Sverige,
Sista flygresan gick riktigt bra, även om det krisade ett tag när vi skulle gå av. Båda barnen ville bara bli burna av mamma, det var natt för dem, de var trötta, Alva var sjuk och vi hade flugit länge länge.
Jag krånglade mig i alla fall ut genom trånga flygplansgångar med båda barnen i famnen och sen var vi hemma.
Jag förväntade mig passkontroll och välkommen till Sverige som med Alva men eftersom vi mellanlandat i Danmark så var det ju där vi fått visa pass...
Trötta, slitna men glada var vi i alla fall på svensk mark nu,
Vi möttes av morbror Martin och en kompis.
Lillebror hade ju större delen av familjen med sig på planet så det var ju också annorlunda än när Alva kom hem,
Plus att det för oss var mitt i natten och det var sen kväll även svensk tid och vi ville bara hem och sova.
Det var inga problem att sätta lillen i bilstolen, både han och Alva somnade på vägen hem och lillebror fortsatte att sova när han blev inburen och sov gott hela natten.
Alva

Avslutningen

Kom av mig där i Beijing men ska försöka skriva om de sista dagarna och hemresan nu.
De där sista dagarna kändes längst, det var ganska ansträngande att komma till Beijing igen, hotellrummet var fullt med frestelser för en liten tvååring, den vackra trädgården full med vatten och utanför storstad där han så klart inte kunde röra sig.
Vi gick en promenad till silk-market på söndagen men det var bara jobbigt. Han ville ner, Alva ville upp ;-) och folk överallt så jag gick tillbaka till hotellet med honom och tog det lugnt istället.
Dagen efter var det halvdagsutflykt till ett hutong-område i Beijing där vi skulle åka riksha och bli guidade.
Jag var ytterst nära att ställa in även om jag egentligen ville åka, men bestämde mig för att följa med ändå för det är inte heller så lätt att få tiden att gå på hotellrummet.
Det gick i alla fall alldeles utmärkt. Lite synd att den guide vi hade talade en väldigt svårförståelig engelska men jag log och nickade intresserat där jag trodde att det passade ;-)
På eftermiddagen tog vi en promenad till en park som de andra i ressällskapet hade hittat till och det var härligt att kunna släppa ner min lilla tvååring och låta honom springa omkring.
Såpbubblorna vi hade med oss kom fram och han älskade det.
Lilla Alva däremot blev tröttare och tröttare och ville bara tillbaka till hotellet.
Jag kände att hon var varm och vi avbröt leken.
Väl tillbaka så hade Alva mycket riktigt feber som höll i sig ända till efter de första dagarna hemma.
Lillskruttan min <3
Hög feber fick hon och om det innebär utmaningar att bli tvåbarnsmor så fick utmaningen en extra skruv. Nyfådd liten gosse som behöver sin mamma och som också behöver lära sig att behöva sin mamma, och sjuk liten nybliven storasyster som så klart också behöver sin mamma.
Jag fick släppa lite på "bara jag sköter nyfåddingen" och mormor och morfar fick bada honom medan jag vaggade storasyster till sömns i famnen.
Praktiskt med en planlösning med fönster mellan badrum och sovrum på hotellet - vi såg varann i alla fall hela tiden - jag och min son!
Dagen efter stannade mormor med oss på hotellet och Alva valde att vara en hel del med henne. På kvällen stannade moster Madde och kusinerna med henne på rummet medan vi andra åt vår avslutande middag.
Kusinerna var nog ganska glada att slippa undan ännu en måltid med kinesisk mat - det var för övrigt en fantastisk måltid.
Alva var som vanligt när hon är sjuk så där vaken på ett sätt som hon annars inte är, så jag hade sällskap till långt in på natten när jag packade väskorna för på onsdagen var det dags att åka hem igen.

Är i Beijing

Flygresan gick bra. Lillen varken förstod eller uppskattade att behöva sitta fastspänd men det gick ändå helt ok.
Stora lilla storasystern hon satt i en egen stolsrad med sina två kusiner.
Det gjorde de även på vägen till Fuzhou men då bytte vi plats vid maten men nu fixade de maten själva också (med lite assistans från Madde)
Nu längtar jag hem.
Det finns massor av spännande saker att göra hör förstås men det är ju inte särskilt roligt för lillen att sitta fast längre stunder i selen i värmen och det går ju heller inte att släppa lös en snabb och nyfiken liten tvååring på så många ställen heller.
Jag längtar också efter att få äta hemma!
Inte på restaurang utan hemma.
Där maten som finns också ska serveras väldigt hungrigt hetsigt litet barn, så att det blir mindre frustration, där det inte gör något alls med kladd och där vi inte stör andra om vi låter lite mycket. ;-)

Jag längtar också efter rena kläder.
Den här resan har varit fantastisk - verkligen - men nu när den börjar närma sig sitt slut så väcks hemlängtan.

Imorgon åker vår guide till svenska ambassaden och lämnar in lillens pass, sedan har vi en halvdagsutflykt kvar. På tisdag gör vi vad vi vill och sen på onsdag flyger vi hem.
Med en familjemedlem till med oss - hur fantastiskt är inte det!

Nu när jag skriver ligger lillen och sover middag intill och jag hör samtidigt glada tjut från grannrummet där mormor och morfar bor och där Alva och kusinerna leker just nu!
Så härligt!

Sista dagarna i Fujian-provinsen

Igår hade vi en halvdagsutflykt till panda-center.
Det var varmt! Väldigt varmt!
Men ändå en rolig utflykt för både stora och små.
KaiKai tyckte pandorna var jättespännande och jag tyckte också att det var roligt att få se dem i verkligheten. Det finns bara 100 jättepandor kvar i världen och man försöker skydda dem från att försvinna helt.

Vår guide blev dålig under gårdagens utflykt och fick ringa in en kollega. Den lunch hon skulle ta oss på blev ändrad till hotellet - hurra! Det är så mycket skönare att äta här med tillgång till rummet när man vill och där man kan välja mat lite mera fritt och där KaiKai kan få sova middag i sin säng direkt efter maten.
Jag hoppas bara att vår supergulliga guide mår bättre imorgon och att det är hon som följer med oss till flygplatsen för jag vill verkligen få möjlighet att säga hejdå till henne

Annars var gårdagens höjdpunkt att KaiKai lät mig mata honom för första gången.
Det är ju svårt att veta vad som är vanlig tvåårssjälvständighet och vad som är "hinder" att ta sig igenom, men  alla små steg mot närhet och beroende är så klart viktiga milstolpar i vår relation.
KaiKai måste få erfarenhet av vad det är att ha en mamma, vad det innebär att vara ett litet barn i en familj och vara omhuldad och omhändertagen och älskad.
För även om han uppenbarligen hade en nära relation till de som tagit hand om honom på barnhemmet så är det en annan sak. En helt annan sak! Han måste också så klart bygga upp sin relation till mig och till sin syster och börja lita på oss helt fullt ut. Vi har fått en bra start men vi är bara i starten än!

Idag har vi inte haft några utflykter på schemat. Det enda inbokade som skulle hända idag var att en polis skulle komma till hotellet för att hjälpa till att ordna så att KaiKai skulle få sitt pass.
Och det gick alldeles utmärkt - en enda underskrift så var det klart. Jag höll på att gapa av förvåning - ingenting annat har liksom varit så enkelt. Nu tror jag visserligen att guiden har ordnat med en massa förarbete som jag inte behövt bry mig om - mycket skönt!

Sen ikväll skedde ännu en av de där milstolparna - en jättestor sådan!
KaiKai hade nästan somnat i sin spjälsäng när storasyster kom in med buller och bång efter att ha lekt hos kusinerna.
Hon ville då upp i famnen - och då ställde sig KaiKai upp och krävde detsamma!
Och sen - när Alva låg på plats i sängen och KaiKai var tillbaka till spjälsängen - då hände det!
Lillskrutten kröp över från spjälsängen till mig, kröp tätt tätt intill och efter att ha bökat och busat lite så somnade han så!
Känns bara underbart!

Imorgon bitti lämnar vi vackra varma Fuzhou och flyger till Beijing igen.
Jag är övertygad om att vi kommer att komma tillbaka - om nu bara lillebror vill det när han blir äldre förstås!
Jag bävar lite inför logistiken med två barn på flyget - lillebror med en glupande aptit och med en förkärlek att göra soppa av all mat han får och lilla storasystern som också är en liten skrutta som behöver sin mamma.
Flyget hit gick utmärkt - då satt Alva med kusinerna i en egen rad och kom bara till mig vid just maten men det är nog tveksamt om det kommer att gå lika lätt nu.
Nåväl - en övning inför nästa flygning - på onsdag.
Nu till packningen och sedan ska jag försöka få plats mellan mina fina barn som sover så sött!

"Ledig dag"

Första dagen utan tid att passa, första dagen då jag slapp att väcka barn - skönt!
På förmiddagen fick lillebror prova poolen för första gången och han gillade det verkligen.
De andra barnen badar och badar så det står härliga till. Det är ju galet varmt här och väldigt varmt i vattnet också så de njuter.

Vi blev sena till lunchen så jag, Alva och KaiKai fixade nudlar på rummet, sedan sov KaiKai middag. Alva följde med resten av sällskapet på en liten utflykt. Vår guide - som kom till mitt rum så att jag skulle få kontrollera och sedan få alla handlingar - tyckte nog att de var galna. Det är för varmt för att röra sig ute idag sa hon, och ja, jag håller med.
KaiKai och jag hade en egen mysstund på hotellet, det är skönt att få dem och hinna ägna all uppmärksamhet åt honom även om jag verkligen saknar Alva när hon är borta så mycket som hon är.

Men det är skönt för henne också - hon har roligt med resten av familjen och får vila från den stora omställningen.
Jag är såå glad att jag har dem med mig. Underbart att få dela alla upplevelser med dem! En jättestor hjälp för oss alla! Och det blir ju en helt annan resa för Alva än vad det hade blivit annars!

På kvällen kändes det som om vi var med om en annan milstolpe.
Alva grät och var ledsen (för att hennes mamma skulle tvinga henne att gå på toaletten innan läggdags ;-)) och KaiKai kom fram och klappade mjukt på henne och kramade henne flera gånger!

Känns så skönt att se!!
Han ropar också efter henne - han ropar Alva och han säger också storasyster på kinesiska!

Nu är det onsdag kväll. Vi landade i Kina förra onsdagen och vi åker hem nästa.
Halvtid alltså...
Beijing-dagarna känns redan avlägsna.
Så många upplevelser sedan dess.
Nu ska vi vara här till på lördag - då flyger vi tillbaka igen.
Imorgon väntar en utflykt till ett panda-center på förmiddagen.
På fredag en ledig dag igen, men en polis kommer hit till hotellet för att fixa KaiKais pass och på kvällen ska vi äta middag någon annanstans vilket känns lite ansträngande måste jag säga.
Många måltider vid fint dukat bord med ovanliga rätter och påpasslig uppvaktning med barn som inte riktigt köper situationen har det blivit.
Är vi på hotellet så kan man i alla fall lämna och gå till rummet när man vill - men men nu är det som det är.
Jag kommer ihåg att jag när jag hämtade Alva i Vietnam längtade efter att  få slippa gå på restaurang och nu har faktiskt samma känsla infunnit sig här.
Det ska bli skönt att få sitta i sitt eget kök med sina egna bestick och tallrikar och äta mat när och hur man vill - det ska det faktiskt. ;-)
Även om maten är fantastiskt god och det är skönt att slippa laga den. ;-)

Besökte lillens barnhem igår

Och visst behövdes tapperhet för att ta sig igenom den dagen.
Av oss allihop!
Det är tre timmars bussresa till lillebrors hemstad och bara det kan ju vara en utmaning med en nyfådd tvååring och en nykläckt storasyster som är lite upp och ner i humöret.
Lillebror fortsatte i alla fall att vara nöjd i situationen, han satt mestadels i selen och det funkar bra.
Landskapet vi färdades genom var hissnande vackert - ett bergslandskap med mycket teodlingar.
Vägen var ganska ny och vi åkte genom en massa tunnlar genom bergen.
När vi hade cirka en halvtimme kvar till lillebrors födelsestad och tålamodet började tryta lite hos flera av oss - ja då gick bussen sönder. På motorvägen, mitt på dagen, kanske 40 graders värme och ingen skugga i närheten.

Ersättningsbuss ringdes in från två håll och vi skulle ta den som kom fortast fram men ingen kunde ju vara där  direkt förstås.
Det blev genast outhärdligt varmt inne i bussen men efter ett tag kom tack och lov en polisbil som stannade och lät barnen, morfar och så jag och min syster sitta i deras bil och vänta.
Det blev ju ett spännande äventyr i sig att få sitta där.
Poliserna svettades och försökte hitta skugga bland buskaget i den branta slänten medan vi satt i bussen.
Någon slags trafikbil kom sedan fram och då fick de byta plats med några av poliserna :-)

Ny buss kom, mina båda barn var hungriga och trötta, lillen hade bajsat i blöjan och lunch med barnhemspersonal väntade på restaurang i Nanping.
Jag bytte blöja i bussen, KaiKai somnade i selen, Alva somnade precis när vi var framme vid restaurangen, vaknade på ett uselt humör och där skulle vi sedan äta en fantastisk måltid tillsammans.
KaiKai vaknade efter ett kort slag, jag satt med KaiKai på ena sidan och Alva på andra, höll jag en hand på KaiKai skulle jag hålla en på Alva, Alva ville inte äta, KaiKai ville, jag förväntades äta och lunchen bestod alltså av jag vet inte hur många olika kinesiska rätter som skulle intas med pinnar.
Samtidigt så var det en möjlighet att få ställa frågor om KaiKai och jag förväntades också hålla i någon slags tackskål till barnhemsdirektören. Mina vädjanden till resten av familjen att säga några ord i stället gick inte fram, min hjärna kokade av stress men det gick nog någorlunda ändå.

Lättnaden var enorm när måltiden var över. När jag suckade över upplevelsen senare på kvällen blev de andra förvånade. De hade inte märkt på mig hur ansträngande det var utan tyckte att jag sett så lugn ut.
Kanske ska försöka mig på en pokerkarriär eller något ;-)

Sen var det dags att besöka barnhemmet.
Vi åkte bil dit och när vi kom fram så började min fina lilla pojke ropa något. Jag fick senare veta att han ropade sin version av sin nannys namn.
Vi fick gå in i någon slags konferenslokal där en film om barnhemmet snurrade, frukt var framställd och foton av andra barn som varit där tidigare, och så kom ett äldre par in - lillebrors nanny och hennes man.
Mitt hjärta både gläder sig och gråter när jag tänker på det.
Det finns ingen tvekan om att de stått varandra nära och lillebror satt så självklart i hennes famn.
De hade med sig ägg till honom som han tycker om och han och Alva åt varsitt ägg.
Och lilla arga Alva då. Som varit svartsjuk och var trött och hungrig och allmänt sliten och som jag ändå berättade för att jag ville att hon skulle visa för barnhemmet att lillebror fått en snäll storasyster - hon klappade på honom och kramade honom och pussade på honom.
Till en viss del för att paret var så gosiga med honom tror jag - hon bevakar honom också - det är hennes lillebror.
Lillebrors handavtryck sattes i en bok, jag fick skriva min namnteckning och man tog kort på oss som sedan skulle sitta där.
Lillebror ville inte lämna nannyns famn men blev lockad därifrån och utan att varken han eller jag märkte det så lämnade paret oss.
Jag hoppas och tror att jag fick fram hur tacksam jag är till dem.

Sen skulle vi gå och titta på lillebrors rum, jag bar lillebror och Alva ville också upp och det var varmt och svettigt och känslomässigt tufft och vi fick se de rum där han levt sina första två år.
När vi kom in i rummet blev han hysteriskt ledsen. Han grät och skrek och var förtvivlad.
Vi fick också titta på det fina lekrum som flera foton som jag fått på honom varit tagna i, barnen har fått leka där på dagarna och vi var i hans favoritrum men han bara grät.
Kusinerna och Alva hann leka lite och det känns bra att de fick med sig upplevelsen av det roliga rummet därifrån.
Jag gick ut med ledsna lillebror vilket gjorde Alva hysteriskt ledsen och ett tag stod jag där med två ledsna barn och grät själv också.
Tufft, tufft, tufft.
Då skulle det tas gruppbild men det sa jag nej till ;-)
Vi började gå mot bussen och lillebror lugnade ner sig, vi tog en gruppbild utanför porten in istället och lillen var sedan lugn när vi satte oss i bussen.
Alva somnade mot min arm, lillen somnade i selen och även jag sov en stund där i bussen.

Jag är glad att vi åkte dit - jag är glad att jag har träffat de personer som tagit hand om och älskat lille KaiKai, jag är glad över att ha en liten bild av hur hans första år har varit, och jag är glad över att det är över.
Kvällen var sedan jättehärlig.
KaiKai var glad igen, Alva var glad igen, åt mat med moster och kusin Vilma, de ägnade sig åt att doppa allt möjligt i chokladfontänen innan själva middagen.
Sedan tog de andra ett långt kvällsbad i poolen medan jag och KaiKai var på hotellrummet och han badade och lekte i badkaret istället.
Älskade lilla KaiKai - jag viskade löften till honom när han var så där ledsen. Jag lovade honom att det skulle bli bra, jag lovade honom att det inte ska fortsätta vara så här tufft, jag lovade honom att alltid älska honom - och som jag älskar honom redan nu!!