Stor dag

lång dag
varm dag
tuff dag
stor dag

för idag blev allting klart. Idag gick adoptionen igenom och min fina lilla gosse är min son!
Så stort!

Och de är så tappra båda mina barn - på olika sätt.
Lille KaiKai - tänk vad han måste anpassa sig till nya situationer, bara hänga med i en helt förändrad värld utan att kunna förutse någonting.
Som idag till exempel. Det tog väldigt lång tid  på det kontor där jag  blev intervjuad och fick skriva under alla papper. (det var nya blanketter så det var första gången de användes vilket gjorde det väldigt utdraget)
Lillen fick alltså efter att ha sovit och vaknat här för första gången äta frukost i hotellmatsalen, åka buss och sedan vara länge länge på trångt och hett kontor, där bland annat den personal från barnhemmet som lämnade honom igår också satt.
och sen säga hejdå till henne (vilket gick bra) och åka buss till nästa kontor för liknande procedur och så bussen igen till varuhus och stressig och kaotisk handling innan vi landade här igen, hungriga och trötta, vilket ju också är ny miljö för honom. Och han fixar det min tappra lilla gosse.
Längtar tills jag får vara hemma med honom i lugn och ro.
Och så storasyster då. Lilla storasystern som krisade i sin nya roll idag. (lagom tills vi hunnit till kontoret där adoptionen skulle slutföras och hennes mor var mindre tillgänglig än vanligt)
Hon ville bara bara ha mamma, allt annat var jobbigt och fel och lillebror var ju bara i vägen då så klart.
Hennes jobbiga dag kulminerade när hon somnade - lagom tills vi kommit in på restaurangen för att äta middag och sedan vaknade när vi var på väg därifrån.
Trött, hungrig och hjärtskärande ledsen liten flicka hängde som en trasa och grät i min famn.
Men så plockade hon fram den där tapperheten - det märktes så tydligt att hon bestämde sig för att acceptera situationen (för den här gången ;-) <3) och så ville hon bli tröstad av lillebror, leka med lillebror, världens bästa lillebror som är så söt, så söt.
Lillebror somnade ju också långt före henne som sovit middag på kvällen så vi fick en lång, mysig, fnittrig lekstund hon och jag innan hon somnade - alldeles för sent - vilket gör mig lite bekymrad inför morgondagen.

Älskade barn, jag förstår så väl att det är jobbigt och förvirrande.

Mitt i allt detta går jag omkring och är rörd över att han är min son nu. Att jag har honom. Att han är en del av vår familj - för alltid!

Imorgon krävs nog att vi plockar upp tapperheten allihop för imorgon ska vi besöka lillebrors barnhem
Hade jag fått välja så hade jag väntat någon dag till. Vi har inte bara hunnit vara med varandra ordentligt än, och vi har bara börjat på vår väg att lära känna varandra- (även om det gläder mitt modershjärta att han sträcker upp armarna mot mig och vill bli buren och att han när han blev rädd idag sökte sig till mig. Jag känner tillförsikt - vi har en lång väg att vandra men det kommer att gå bra)

Men imorgon ska vi i alla fall till barnhemmet.
En möjlighet för mig att få se det ställe där han levt sin första tid i livet och träffa de människor som han levt med. Det kan jag inte missa.
Så jag ser fram emot det - men med viss bävan.

Nu måste jag sova!
Hoppas kunna återkomma imorgon kväll.