Besökte lillens barnhem igår

Och visst behövdes tapperhet för att ta sig igenom den dagen.
Av oss allihop!
Det är tre timmars bussresa till lillebrors hemstad och bara det kan ju vara en utmaning med en nyfådd tvååring och en nykläckt storasyster som är lite upp och ner i humöret.
Lillebror fortsatte i alla fall att vara nöjd i situationen, han satt mestadels i selen och det funkar bra.
Landskapet vi färdades genom var hissnande vackert - ett bergslandskap med mycket teodlingar.
Vägen var ganska ny och vi åkte genom en massa tunnlar genom bergen.
När vi hade cirka en halvtimme kvar till lillebrors födelsestad och tålamodet började tryta lite hos flera av oss - ja då gick bussen sönder. På motorvägen, mitt på dagen, kanske 40 graders värme och ingen skugga i närheten.

Ersättningsbuss ringdes in från två håll och vi skulle ta den som kom fortast fram men ingen kunde ju vara där  direkt förstås.
Det blev genast outhärdligt varmt inne i bussen men efter ett tag kom tack och lov en polisbil som stannade och lät barnen, morfar och så jag och min syster sitta i deras bil och vänta.
Det blev ju ett spännande äventyr i sig att få sitta där.
Poliserna svettades och försökte hitta skugga bland buskaget i den branta slänten medan vi satt i bussen.
Någon slags trafikbil kom sedan fram och då fick de byta plats med några av poliserna :-)

Ny buss kom, mina båda barn var hungriga och trötta, lillen hade bajsat i blöjan och lunch med barnhemspersonal väntade på restaurang i Nanping.
Jag bytte blöja i bussen, KaiKai somnade i selen, Alva somnade precis när vi var framme vid restaurangen, vaknade på ett uselt humör och där skulle vi sedan äta en fantastisk måltid tillsammans.
KaiKai vaknade efter ett kort slag, jag satt med KaiKai på ena sidan och Alva på andra, höll jag en hand på KaiKai skulle jag hålla en på Alva, Alva ville inte äta, KaiKai ville, jag förväntades äta och lunchen bestod alltså av jag vet inte hur många olika kinesiska rätter som skulle intas med pinnar.
Samtidigt så var det en möjlighet att få ställa frågor om KaiKai och jag förväntades också hålla i någon slags tackskål till barnhemsdirektören. Mina vädjanden till resten av familjen att säga några ord i stället gick inte fram, min hjärna kokade av stress men det gick nog någorlunda ändå.

Lättnaden var enorm när måltiden var över. När jag suckade över upplevelsen senare på kvällen blev de andra förvånade. De hade inte märkt på mig hur ansträngande det var utan tyckte att jag sett så lugn ut.
Kanske ska försöka mig på en pokerkarriär eller något ;-)

Sen var det dags att besöka barnhemmet.
Vi åkte bil dit och när vi kom fram så började min fina lilla pojke ropa något. Jag fick senare veta att han ropade sin version av sin nannys namn.
Vi fick gå in i någon slags konferenslokal där en film om barnhemmet snurrade, frukt var framställd och foton av andra barn som varit där tidigare, och så kom ett äldre par in - lillebrors nanny och hennes man.
Mitt hjärta både gläder sig och gråter när jag tänker på det.
Det finns ingen tvekan om att de stått varandra nära och lillebror satt så självklart i hennes famn.
De hade med sig ägg till honom som han tycker om och han och Alva åt varsitt ägg.
Och lilla arga Alva då. Som varit svartsjuk och var trött och hungrig och allmänt sliten och som jag ändå berättade för att jag ville att hon skulle visa för barnhemmet att lillebror fått en snäll storasyster - hon klappade på honom och kramade honom och pussade på honom.
Till en viss del för att paret var så gosiga med honom tror jag - hon bevakar honom också - det är hennes lillebror.
Lillebrors handavtryck sattes i en bok, jag fick skriva min namnteckning och man tog kort på oss som sedan skulle sitta där.
Lillebror ville inte lämna nannyns famn men blev lockad därifrån och utan att varken han eller jag märkte det så lämnade paret oss.
Jag hoppas och tror att jag fick fram hur tacksam jag är till dem.

Sen skulle vi gå och titta på lillebrors rum, jag bar lillebror och Alva ville också upp och det var varmt och svettigt och känslomässigt tufft och vi fick se de rum där han levt sina första två år.
När vi kom in i rummet blev han hysteriskt ledsen. Han grät och skrek och var förtvivlad.
Vi fick också titta på det fina lekrum som flera foton som jag fått på honom varit tagna i, barnen har fått leka där på dagarna och vi var i hans favoritrum men han bara grät.
Kusinerna och Alva hann leka lite och det känns bra att de fick med sig upplevelsen av det roliga rummet därifrån.
Jag gick ut med ledsna lillebror vilket gjorde Alva hysteriskt ledsen och ett tag stod jag där med två ledsna barn och grät själv också.
Tufft, tufft, tufft.
Då skulle det tas gruppbild men det sa jag nej till ;-)
Vi började gå mot bussen och lillebror lugnade ner sig, vi tog en gruppbild utanför porten in istället och lillen var sedan lugn när vi satte oss i bussen.
Alva somnade mot min arm, lillen somnade i selen och även jag sov en stund där i bussen.

Jag är glad att vi åkte dit - jag är glad att jag har träffat de personer som tagit hand om och älskat lille KaiKai, jag är glad över att ha en liten bild av hur hans första år har varit, och jag är glad över att det är över.
Kvällen var sedan jättehärlig.
KaiKai var glad igen, Alva var glad igen, åt mat med moster och kusin Vilma, de ägnade sig åt att doppa allt möjligt i chokladfontänen innan själva middagen.
Sedan tog de andra ett långt kvällsbad i poolen medan jag och KaiKai var på hotellrummet och han badade och lekte i badkaret istället.
Älskade lilla KaiKai - jag viskade löften till honom när han var så där ledsen. Jag lovade honom att det skulle bli bra, jag lovade honom att det inte ska fortsätta vara så här tufft, jag lovade honom att alltid älska honom - och som jag älskar honom redan nu!!