Sista dagarna i Fujian-provinsen

Igår hade vi en halvdagsutflykt till panda-center.
Det var varmt! Väldigt varmt!
Men ändå en rolig utflykt för både stora och små.
KaiKai tyckte pandorna var jättespännande och jag tyckte också att det var roligt att få se dem i verkligheten. Det finns bara 100 jättepandor kvar i världen och man försöker skydda dem från att försvinna helt.

Vår guide blev dålig under gårdagens utflykt och fick ringa in en kollega. Den lunch hon skulle ta oss på blev ändrad till hotellet - hurra! Det är så mycket skönare att äta här med tillgång till rummet när man vill och där man kan välja mat lite mera fritt och där KaiKai kan få sova middag i sin säng direkt efter maten.
Jag hoppas bara att vår supergulliga guide mår bättre imorgon och att det är hon som följer med oss till flygplatsen för jag vill verkligen få möjlighet att säga hejdå till henne

Annars var gårdagens höjdpunkt att KaiKai lät mig mata honom för första gången.
Det är ju svårt att veta vad som är vanlig tvåårssjälvständighet och vad som är "hinder" att ta sig igenom, men  alla små steg mot närhet och beroende är så klart viktiga milstolpar i vår relation.
KaiKai måste få erfarenhet av vad det är att ha en mamma, vad det innebär att vara ett litet barn i en familj och vara omhuldad och omhändertagen och älskad.
För även om han uppenbarligen hade en nära relation till de som tagit hand om honom på barnhemmet så är det en annan sak. En helt annan sak! Han måste också så klart bygga upp sin relation till mig och till sin syster och börja lita på oss helt fullt ut. Vi har fått en bra start men vi är bara i starten än!

Idag har vi inte haft några utflykter på schemat. Det enda inbokade som skulle hända idag var att en polis skulle komma till hotellet för att hjälpa till att ordna så att KaiKai skulle få sitt pass.
Och det gick alldeles utmärkt - en enda underskrift så var det klart. Jag höll på att gapa av förvåning - ingenting annat har liksom varit så enkelt. Nu tror jag visserligen att guiden har ordnat med en massa förarbete som jag inte behövt bry mig om - mycket skönt!

Sen ikväll skedde ännu en av de där milstolparna - en jättestor sådan!
KaiKai hade nästan somnat i sin spjälsäng när storasyster kom in med buller och bång efter att ha lekt hos kusinerna.
Hon ville då upp i famnen - och då ställde sig KaiKai upp och krävde detsamma!
Och sen - när Alva låg på plats i sängen och KaiKai var tillbaka till spjälsängen - då hände det!
Lillskrutten kröp över från spjälsängen till mig, kröp tätt tätt intill och efter att ha bökat och busat lite så somnade han så!
Känns bara underbart!

Imorgon bitti lämnar vi vackra varma Fuzhou och flyger till Beijing igen.
Jag är övertygad om att vi kommer att komma tillbaka - om nu bara lillebror vill det när han blir äldre förstås!
Jag bävar lite inför logistiken med två barn på flyget - lillebror med en glupande aptit och med en förkärlek att göra soppa av all mat han får och lilla storasystern som också är en liten skrutta som behöver sin mamma.
Flyget hit gick utmärkt - då satt Alva med kusinerna i en egen rad och kom bara till mig vid just maten men det är nog tveksamt om det kommer att gå lika lätt nu.
Nåväl - en övning inför nästa flygning - på onsdag.
Nu till packningen och sedan ska jag försöka få plats mellan mina fina barn som sover så sött!