Det finns en famn precis där du hör hemma

http://m.youtube.com/watch?v=VIQIM79MBqI


"Hur ska det gå, hur ska det bli?
Var inte rädd, jag håller i!
Det finns en famn precis där du hör hemma!"

Mina barn sover lugnt bakom mig

Mina barn!
Min fina fina Alva som nu är storasyster på alla sätt och vis och min fina fina KaiKai som nu är här hos oss!
Allt har gått över förväntan bra även om proceduren kring överlämnandet var mer än lovligt kaotiskt.
Men förutom det så kan jag inte förstå hur smärtfritt det här har varit hittills. Och han är så fantastiskt fin min lille son!

Hur ska jag beskriva vårt första möte?
Och ska jag det?
Ja, det ska jag för även om det inte var upplagt som jag skulle vilja så finns det ingen illvilja i det, det märktes tydligt att alla inblandade ville att det skulle gå bra för min lille gosse.
Ska försöka skildra dagen.
Innan:
Han skulle ju inte komma förrän 15.30 - lillen - och eftersom jag inte ville stressa upp storasyster så försökte jag vara så lugn och samlad som möjligt och inte prata alls så mycket om vad som komma skulle.
Jag har velat fram och tillbaka kring om jag skulle ha med Alva på vårt första möte. På ett sätt ville jag så klart ha det men samtidigt så var jag rädd att det skulle gå alldeles på tok. Att hon skulle bli uppochner, mammig, arg och klängig, eller att han skulle vara hysteriskt rädd och ledsen och att det bara skulle göra henne ont att vara med, och också för att jag ville kunna ägna mig åt honom och följa honom
I alla fall så sa jag till Alva att jag inte trodde att hon fick vara med på första mötet och frågade om hon ville vara med kusinerna eller mormor och morfar då och hon svarade lugnt att hon ville vara med kusinerna och sen var det inte mer med det. Ingen dramatik kring att jag skulle gå alls. Är så tacksam över att ha allt det stöd jag har med mig hemifrån. Underlättar något enormt.
Jag är också väldigt glad över att Alva inte var med på det första mötet som det sedan blev för det hade varit förskräckligt för henne.
I alla fall så har vi badat och solat på förmiddagen.
Åt lunch tillsammans allihop och sen var det bara jag och Madlene - min syster - som var med på första mötet.
Klockan 15 kom guiden och kollade att jag hade rätt papper med mig, jag sprang på toa tre gånger på 10 minuter tror jag ;-) och sen fick jag börja fylla i blanketter.
Helt plötsligt skulle jag fylla i det namn som jag vill att han ska heta sen och jag som inte hade tänkt klart kring stavning eller ordning på namnen fick helt enkelt bestämma mig.
Nu vill jag egentligen ändra ordning på andra- och tredjenamnet men vi får väl se om det går att göra när vi kommer hem.
Och sen kom han!
Första mötet:
In kommer min lille gosse gående. Han håller en kvinna i handen som börjar skjuta honom framför sig och säga mama, mama och vill uppenbarligen att han ska gå till sin nya mamma.
Det vill inte han. Han är blyg och inte det minsta sugen på att komma fram till mig.
Jag vill ta det lugnt, skapa kontakt och locka honom och hinner börja lite med det. Lite...
Jag hann så långt att han tagit emot någon leksak och också tagit emot och ätit ett kex - då kommer en man in och lyfter upp honom i famnen.
Baba eller papa säger de och jag tror att det betyder pappa och att det kanske är någon från barnhemmet som han känner.
Men det var läkaren som skulle undersöka honom så innan jag ens har kommit så nära att jag fått mer än peta på honom så ska han läkarundersökas på ett konferensbord framför en grupp med människor.
Han är så klart jätterädd och ledsen och under en del av undersökningen skriker han hysteriskt.
Om jag kunde hålla tillbaka tårarna - nä så klart inte!
Läkaren var rar och gjorde sitt bästa liksom de andra men situationen var så klart hemsk för honom.
Sen när han var läkarundersökt, ja då skulle jag ju få information från läkaren. Som tyvärr pratade på engelska så guiden behövde ju inte tolka. En mycket svårtydd engelska till skillnad från guidens.
Så medan övriga i rummet lekte med KaiKai så pratade jag med läkaren. (bara goda nyheter by the way)
Sen när det var gjort - ja, då skulle jag fylla i en massa fler blanketter och efter det - ja då var det dags för fotografen som satt i rummet att ta det obligatoriska familjefotot.
Så när jag skulle ta honom i famnen för att vi skulle bli fotade officiellt så var det första gången som jag egentligen höll i honom.
Mamma Mia!
Sen var det dags för alla att gå därifrån. Han blev orolig när de från barnhemmet gick men guiden kunde lugna honom och sen fick jag honom i famnen och det gick bra.
Han tittade nyfiket på allt runtomkring sig medan vi åkte tillbaka till vårt hotellrum.
Efter:
När vi kom till rummet hämtade vi dit storasyster Alva på en gång.
Och vilken fantastisk storasyster sen då. Hon var så glad och så ivrig och anpassade sig så fint till situationen som inte var lätt för lilla lillebror var ganska avvaktande. Han hade ingen lust att bli pussad och kramad eller undersökt för närgånget.
Storasyster ville absolut inte dela med sig av lillebror till resten av familjen så de fick vackert vänta ett tag medan vi bekantade oss med varandra på hotellrummet - vi tre.
Så klart det bästa för oss också - alla tre. Lite senare fick de på nåder titta på honom men leka med honom - nej, där gick gränsen för hennes generositet.
Jag hoppas att hon släpper på det snart för kusinerna och de övriga är såå ivriga så klart.
Vi lekte en stund på rummet medan övriga familjen köpte glass i värmen och Alva fortsatte att vara fantastisk mot lillebror.
Hon sa att det inte gjorde något om jag tyckte att han var sötast vilket jag förstås försäkrade att jag inte tyckte, utan att jag tyckte att båda barnen var sötast och hon berättade att hon skulle springa sakta så att han skulle få vinna för hon trodde inte att han tyckte om att förlora ;-)
Lille KaiKai skrattade, sjöng, klättrade, lekte, pratade och var bara så härlig och full av liv.
Sen efter ett tag valde Alva att gå och leka med kusinerna och jag och KaiKai fick vara själva ett tag, vilket känns jättevärdefullt faktiskt.
Jag fick upp mat till oss på rummet medan Alva följde med resten av gänget och åt på restaurangen och sedan badade de i poolen sent på kvällen.
De andra har förresten  fått möta honom lite småstunder. Kusinerna har gett presenter  och lekt lite med honom och Magnus och mormor och morfar har också träffat honom. Morfar och KaiKai har hunnit busa med varandra. ;-)
Väl själva på rummet så fortsatte han att vara glad och nyfiken.
Jag hällde upp vatten i badkaret och KaiKai klev glatt i direkt. Hans sätt att bara hantera situationen är - ja hur ska jag beskriva den. Fantastisk men väcker också vemod i mig, lille lille vän, vad tänker du, vad känner du, vad får dig att klara av att bara anpassa dig så här?
I alla fall är det ju jätteskönt att han  är lugn och glad och leker och vill vara i famnen och äter och dricker och pratar och visar vad han vill.
Han är bestämd och tydlig måste jag säga ;-)
Efter middag och bad var det dags för nattning. Båda barnen i pyjamas, båda barnens tänder borstades, båda barnen fick varsin flaska/mugg med välling - och då klättrade KaiKai upp i sängen och lade sig själv.
Jag har fått en spjälsäng på rummet, jag vill gärna ha honom nära mig på natten, men vill så klart inte göra omställningen svårare än nödvändigt för honom.
Han är van vid att sova i spjälsäng, han visade att han var beredd att sova där och inte skulle jag försöka ändra på det också en dag som denna.
Han låg och drack välling i spjälsängen medan vi låg intill och läste godnattsaga - och några minuter i halv elva sov han. Han somnar tydligen alltid så sent enligt uppgifter från barnhemmet.
Alva somnade lite senare men relativt lätt hon med - och nu sitter jag här.
Båda sover bakom min rygg - KaiKai vaknade till nyss (så jag fick röra lite vid honom - jippie ;-)) men somnade om igen.
Rummet är KAOTISKT!
Jag måste förbereda en hel del inför morgondagen och jag känner mig lite orolig för att han ska klättra ur sängen när jag sover - för det kan han uppenbarligen.
Men nu har jag honom - min son!
Ja, ok, jag har bara tillfällig vårdnad om honom till imorgon förmiddag. Då skriver jag på de slutgiltiga handlingarna och då är allt klart enligt både kinesisk och svensk lag.

Jag har två barn!
Kan ni fatta!!
Är så fylld av känslor!

morgon

Klockan är halv nio och lillan sover än. Låter henne sova en liten stund till och hoppas att hon vaknar på lika strålande humör som hon gjort varje dag här i Kina.
Och där vaknade hon med ett "good morning"
resan sätter spår! ;-)

sista kvällen

med bara ett barn på rummet.
För imorgon är det dags. Imorgon får jag  min efterlängtade lilla son i famnen.
Det är så ofattbart stort!
Från och med imorgon ska jag ta hand om honom för alltid!
I rummet står en spjälsäng (som jag hoppas inte kommer användas alltför mycket för jag hoppas han vill samsova, men självklart ska jag försöka följa hans signaler)
Jag har handlat mjölkpulver och lite snacks och någon risgröt/flingor. jag vet inte riktigt, guiden hjälpte mig genom en väldigt stressig shoppingtur efter flygresan. Flygplanet var försenat och vi hamnade i rusningstrafik och tiden gick...
I alla fall så fick jag ett papper där man ställt frågor till barnhemmet om min lille son. Typ alla frågor jag skrivit ner på min lista :-) så nu ska jag tänka ut fler tills imorgon.
Så nu har jag läst mer om honom, vad han tycker om att göra, vad han kan säga, vad och när han äter och sover och så vidare.
Han kommer så nära via informationen och nu är han snart här på riktigt.

Imorgon klockan 15 kommer guiden till hotellet för att kolla att jag har rätt papper med mig (låt mig ha det - ja jag vet ju att jag har det ;-)) sedan klockan 15.30 så kommer han till ett mötesrum här på hotellet.
Jag avbryter här - internetuppkopplingen är inte lika säker som på andra hotellet så jag väljer att skriva flera inlägg istället.
Och om det inte blir något mer - tänk på oss imorgon söndag!
15.30 i Kina är 9.30 i Sverige!

Imorgon flyger vi igen...

Imorgon lämnar vi Beijing för en vecka och flyger till Fuzhou i Fujian-provinsen. Den provins där lillen finns och den provins där vi kommer att få varandra.
3 timmar tar flygningen - det är ett stort land det här.

För en månad sedan flög jag till Italien. Själv, som en del av min utbildning.
När vi lyfte från Tyskland hamnade vi i rejäl turbulens.
Så rejäl att jag han tänka alla otäcka tankar man kan tänka när man sitter i ett flygplan..
Jag hann tänka på Alva så klart men sen slog det ner som en bomb i mig- Yan Kai!!
 Vad händer med honom om något händer med mig?
Jag fick nästan panik över att jag inte sagt till AC att de måste se till att han fick familj, att jag inte hade ordnat något för honom.
Nu är det så klart så att AC inte kan ordna något på det viset, och jag kan inte styra över vad som händer med honom innan jag fått honom i famnen, det var ingen särskilt rationell tanke eller känsla alls - och det var ju heller ingen som helst fara ;-) men ändå - det är ingen tvekan om att mina band till honom redan börjar knytas innan vi ses.
Och snart ses vi!
På söndag har jag honom hos mig för alltid.
Han ligger ju så klart flera steg efter. Hans anknytning till mig har inte börjat än så klart.
Men snart vet vi hur vårt första möte blir, snart börjar vi vårt liv tillsammans.


Idag har vi förresten varit på en utflykt till kinesiska muren. För vi gör ju sådant också. Turistar.
Jag är glad att denne lille människa fått oss hit - det är makalöst spännande upplevelser.
Och såå glad jag är att vi har sällskap av familjen här.
Idag åkte vi många timmar i en buss och barnen lekte och lekte och lekte.
Jag kan bara föreställa mig hur ansträngande det hade kunnat vara om Alva inte hade haft kusinerna att bli road av.

Efter muren skulle vi shoppa men Alva somnade nästan direkt och bära tungt sovande barn i famnen i värmen och försöka pruta och handla samtidigt är ingen lek ;-)
Nej, nu borde jag packa färdigt inför morgondagen och försöka sova.
Förra natten var jag vaken alldeles för länge och hörde inte klockan i morse.
Som tur var ringde mormor på dörren så vi hann upp och kasta i oss frukost och till bussen i tid,
Imorgon SKA jag sitta och njuta av den fantastiska frukost- buffén.
Japp. Det ska jag!

Forts ställa världen på ända

Faktiskt så litar jag någonstans på livet, slumpen, ödet.
Det här är mina barn!
Alva sa igår vid nattningen att "tänk om någon annan mamma fått mig och du fått ett annat barn. Då hade jag sprungit ifrån henne till dig och sagt här är din unge"

Så klart väcker hela den här processen mycket hos Alva men vi är överens i den där känslan. Här är min unge, det är klart att det är just hon som var min unge och just jag som var hennes mamma.
Och den känslan tar jag med mig in i familjebildandet med lillebror.

Här skulle jag vilja länka till den osynliga röda tråden, men inte nu. Nu ska jag försöka sova istället.
Godnatt

Äsch jag sover ju inte fast jag borde.
Här är den:

Att ställa världen på ända

För inte bara ett barn utan faktiskt två är ett stort ansvar och jag är oerhört ödmjuk inför det.
För min älskade Alvas värld kommer ju också att ställas på ända.
Som alla barns värld ju faktiskt gör på sätt och vis när de får syskon. Här blir det nog extra omtumlande då hon inte får en bebis som sover mycket och som går att bära med sig utan en tvåårig liten gosse vars förtroende jag måste vinna och som kommer att behöva "allt" av mig.
Detta "allt" som Alva fått. Detta "allt" ska räcka till två.
Alva är van vid att ha mycket av min fokuserade tid på henne.
Som alla ensambarn kanske, men också i och med att vi bara har varit vi två i familjen.
Vilket också spelar in nu när hon får syskon. Det kommer inte finnas en annan förälder som kan ta den lilla ibland så att vi kan göra egna aktiviteter. Förhoppningsvis sover han middag och kanske somnar tidigare eller vaknar senare än henne, så att vi får det utrymmet tillsammans men så klart kommer det att bli en stor omställning för min älskade lilla flicka!
Och så klart är det ett stort beslut jag har fattat och så klart kommer det bli tufft.
Men - och det är viktigt att komma ihåg (för mig framöver) så får hon också en stor stor gåva.
Hon får en familjemedlem till. Hon får en person till i sin närmaste krets att älska och bli älskad av. Hon för någon som på ett eller annat sätt kommer att finnas med henne genom livet.
Hur deras relation kommer att bli kan jag så klart inte veta, men att den blir viktig det är jag övertygad om.
Och så lille KaiKai då.
En liten människa som snart ska lämna allt som han känner till, miljöerna, människorna, språket, maten, lukterna, rutinerna - ja hela hans tillvaro försvinner och blir ny.
Vilket ansvar är inte det - att fatta beslut om att flytta en människa till andra sidan jorden.
Självklart kommer det att vara förvirrande för honom. Självklart otryggt och osäkert.
Jag vet inte hur han kommer att reagera - sorg, ilska, rädsla eller i och för sig som Alva gjorde - med att direkt förstå att här finns någon att hålla fast vid - det gör jag!
Jag är beredd på det mesta. Sen så kommer det så klart göra ont i mig när det gör ont i honom - men även här - jag skulle inte göra det om jag inte trodde att det faktiskt ger honom någonting.
Barnhem är inte hem för barn. Punkt.
Att växa upp på barnhem är alltid sistahandsalternativet för barn som är omhändertagna för att de inte kan bo med sina biologiska föräldrar.
Och så är adoptionsvärlden uppbyggd också.
I första hand söker man biologiska släktingar till barnet, i andra hand söker man efter adoptivföräldrar inom landet och först efter det söker man efter adoptivföräldrar utomlands.
Jag kan aldrig veta men jag tror att jag ger mon lille gosse förutsättningar för ett bättre liv utanför ett kinesiskt barnhem.
Jag kan inte veta - vem vet vad som väntar i framtiden - men jag tror set. Annars skulle jag som sagt inte göra detta.
Jag adopterar självklart av samma skäl som andra som "skaffar" barn. För att jag vill ha barn, för att jag längtar efter att bli förälder igen, inte av något annat skäl, men jag skulle som sagt var inte göra det om jag trodde att jag skadade mitt barn,
Så ja, det kommer vara omtumlande och säkert smärtsamt för min fina lilla gosse, men jag hoppas att jag ska kunna underlätta det för honom så mycket som möjligt.

Med Alva var allt så lätt. Jag räknar inte med att det ska vara likadant den här gången..
Det var självklart en jätteomställning för Alva också men hon var mindre, hon gick inte, hon pratade inte, hon trivdes i bärselen och krävde och fick massor av kroppskontakt från början.
Hon kom också från ett litet barnhem med sköterskor som var nära barnen, ja, ett barnhem, och nej, så klart fick inte barnen tillräckligt mycket tid och närhet. Massor med små bebisar/barn men ändå.
Jag vet inte hur KaiKais barnhem är, men jag vet att han bott där längre. Jag vet också att ska vara beredd på barnhemsrelaterade förseningar i utvecklingen, jag vet att han måste byta språk nu - som tvååring.
Jag vet att man aldrig ska jämföra barn och det kommer säkert bli extra tydligt här. Han har fått en annan start än sin storasyster helt klart.
Samtidigt så tror jag på att kärlek och uppmärksamhet och omvårdnad kan göra mirakel - och det kommer han att få.
Och faktiskt så

Nattinlägg

Det  är natten  mellan torsdag och fredag och jag har vaknat igen efter att ha somnat med Alva.
Dagen har varit lång, innehållsrik och varm.
Jag fick väcka Alva imorse vilket inte hänt ofta och vilket inte brukar vara populärt men hon flög ur sängen, redo för hotellfrukost.
Och vilken frukost sen då, det fanns verkligen allt och vi hade för kort tid på oss för att hinna med allt vi ville ha för sedan väntade nämligen utflykter.
Vi besökte himmelska fridens torg och förbjudna staden. Oerhört fascinerande och imponerande ställen.
Och oerhört varmt. På gränsen för några av oss verkligen.
Alva undrade frustrerat i början vad vi gjorde där - hon ville hämta lillebror ju!
Och visst är det så att man/jag vill att dagarna ska rusa fram till väsentligheterna men samtidigt så är jag glad att vi har de här dagarna innan. Det är fantastiska upplevelser i ett land så exotiskt och spännande för oss, och de tar vi med oss hem sen. Upplevelser från vår lillebrors födelseland!
Förutom utflykterna så hade vi även lunch och middag med i paketet idag och båda måltiderna var goda och spännande.
Vid middagen somnade Alva med huvudet på bordet innan vi ens börjat äta, men hon kom igen på slutet och fick i sig lite mat i alla fall.
I uppehållet mellan lunch och middag så var jag överflödig ett tag. Mormor och morfar och kusinerna  lockade och jag fick då massage och sedan en egen stund på rummet. Snart är det helt slut på sådan egentid igen. :-D
Massagen var hårdhänt - antar att jag har blåmärken lite härochvar men ändå.
Den egna tiden på rummet ägnade jag åt att läsa in mig på alla papper jag fått här från AC:s guide.
Snart snart har jag min lille pojke hos mig.
Svårt att förstå faktiskt.
Efter middagen tog vi en promenad till silkmarket och shoppade lite. Kinesiska klänningar tull flickorna, lite småsaker och så kläder att lämna till barnhemmet som ersättning för de kläder lillen har på sig när han kommer.
Imorgon väntar en efterlängtad utflykt till kinesiska muren och sedan shopping med guiden.
På lördag morgon åker vi till flygplatsen igen för att flyga till fujian-provinsen där det verkliga äventyret börjar.
Lille fine gossen min. Ingenting vet du om vad som väntar och snart ställs till värld på ända.
Jag hoppas att jag kan hjälpa dig igenom det så smärtfritt som möjligt

Är framme i Beijing.
Allt har gått bra!
Trötta och glada och längtar till kvällen :-)
Storasyster tittade ut genom fönstret på flygplatsen och utbrast -Kina - åh vad det är vackert!
Vackrare än slottet!

Ja, det ligger ju i betraktarens öga - skönheten :-)
Det är tydligt det när till och med landningsbanorna är vackra.

Barnbeskedsdagen

Där satt jag alltså. På en folkhögskola bland en massa nya människor och så ser jag att ett 08-nummer har ringt.
Mitt i en övning där man måste vara tre...
Men nya kurskamrater som jag ska lära känna.

Jag tänkte först att jag måste göra klart övningen men det gick ju inte, så jag sa som det var - att jag var i en adoptionsprocess, att ett okänt nummer ringt och att jag måste ringa upp och höra vem det var - även om det troligaste var att det var en försäljare.

Jag gick en bit bort och såg att jag även fått ett samtal till min jobbmobil och att Kajsa lämnat ett meddelande där hon bad mig ringa upp...

Då förstod jag ändå att nu var det kanske på gång ändå.
Nu hände det där stora stora ofattbara igen.
Jag ställde mig utanför toaletterna en bit från receptionen - enda relativt lugna ställe jag hittade och så ringde jag upp.
Och visst hände det då!
Där - första dagen på min utbildning, på en annan ort, bland en massa andra människor, så säger Kajsa att det finns en liten pojke.
Och det räckte.
Jag grät redan då.
Hon berättade att han hade ett SN som jag inte hade med på min lista. Alltså var det något som jag inte förberett mig på, som jag alltså inte visste så mycket om, men det saknade betydelse direkt.
Där och då blev jag hans mamma.
Det går inte att förklara, det är inte logiskt, det är inte rationellt men så är det - för mig i alla fall.
När telefonen ringde om Alva blev hon min och när telefonen ringde om denne lille gosse - ja då var det samma sak.
Han var mitt barn.
Kajsa pratade om att läsa igenom handlingar i lugn och ro, jag var allt annat än lugn och ville bara att hon skulle förstå att han var min, att jag ville ansöka om att få bli hans mamma.
Vi lade på telefonen och hon skulle maila alla handlingar och kort på honom - och jag bara grät!
Folk kom fram och frågade vad som hänt, jag snyftade fram att allt var bra. Att jag var glad! Att jag fått barn!

Och sen var min förvirring total!
Mailet kom inte fram (eller så hade jag inte uppkoppling :-)) Jag ringde till AC men de hade gått hem för dagen.
Jag tänkte gå tillbaka till min grupp men insåg att det inte gick.
Jag ringde nära och kära!
Jag sökte upp kursledningen och berättade vad som hänt - och blev mycket positivt överraskad över att en av dem var pappa via adoption.
Det var såå skönt!
Jag kollade dator och telefon hela tiden och så där i trappuppgången så kom mailet - och med de tre kort på den finaste lilla pojk jag någonsin sett.

På kvällen vid middagen skålade vi får min son och ordet son gav mig lyckorusningar över hela kroppen.
Jag hade en son!
En av klasskamraterna berättade att hon trott att jag gjort ett gravtest när jag stod och grät om att jag fått barn utanför toaletten ;-)

hela dagen och dagen efter är som i en dimma. Jag hade feber, ont i huvudet, frös, ville bara hem och låta allt smälta in och berätta för storasyster att hon var just det, men jag var på en ny utbildning och skulle sova över och lära mig en massa nytt.

Vilka dagar!
Utbildningen hade börjat med att vi fick sitta och samla oss och våra tankar medan vi lyssnade på musik - bland annat den här vackra låten och den är för evigt förknippad med dagen jag fick veta att han fanns.
Min son!

! http://www.youtube.com/watch?v=ghWf5w2ux7A

Vägen till dig - del 4:

Jag började alltså samla papper, intyg, gjorde läkarundersökning och så vidare och så vidare...
Det är en makalös administration kring adoptioner och ack så skönt det ska bli när allt det är över! :-)

I mitten av januari var mina handlingar hos AC och jag började aktivt vänta barn.
I Kina finns det många många barn på barnhemmen som man söker föräldrar till.
Det är barn som har ett eller annat SN - special need - och man får förbereda sig på vilka SN man tror sig ha kapacitet att klara av. Man får också förbereda en vårdplan för att sedan när man ansöker om ett barn kunna visa att man kan ge barnet den vård det kan komma att behöva.

Jag hade alltså i ett personligt brev till AC skrivit vilka SN jag trodde mig kunna klara av.
Självklart får man ju lära sig att hantera det man möter i livet, men att adoptera på det här sättet är speciellt.
Olika saker är olika svåra för olika familljer och barnet har rätt till en familj som kan ge barnet det den behöver!
Det är det allra viktigaste att komma ihåg.

Det gäller att läsa på, förbereda sig, ta reda på vilken vård som finns i närheten och vad barnet kan komma att behöva så att man vet vad som gäller när man får barnbesked (eller barnförslag som det egentligen är i den här processen - organisationen letar efter barn som matchar de sökande familjerna och kontaktar sedan familjen som då får skicka in en ansökan till Kina om att få adoptera just det här barnet.)
Listan på barn som man söker föräldrar till uppdateras ca en gång i månaden och efter januaris lista hörde jag ingenting.

Senare i februari fick jag ett mail om att det inte fanns så många så små barn som jag var öppen för, utan att det skulle dröja om jag inte ville höja åldern.
Det ville jag inte i det läget, jag var öppen för ett barn som var två år vid barnbesked, alltså 2,5 när vi skulle få varandra och jag ville gärna hålla den åldersskillnaden mellan det nya barnet och Alva så jag avvaktade och tänkte att jag kunde höja åldern när Alva blev större...
Jag ställde alltså in mig på att det skulle dröja ett tag ändå det här...
Så kom listan i slutet av februari och inget samtal till mig då...

Jag skickade ändå iväg ett mail till AC och frågade hur det sett ut på listan.
Och så började jag utbildningen.
Den började med internat i 3 dagar (vilket var en pärs i sig - att lämna Alva hemma)
När vi kom fram så såg jag att Kajsa på AC svarat på ett sätt som gick att tyda som att det kanske kanske fanns en öppning för mig.
Jag ville det så gärna så gärna att jag valde att inte fråga rätt ut, för jag ville inte få ett nej! Jag ville ha hoppet kvar.

Utbildningen började - vi delades in i grupper om tre som skulle följa varandra under ett och ett halvt år och vi började våra övningar.
Då ringde telefonen...

Vägen till dig - del 3

jag vill skriva den här korta redogörelsen för hur det gick till när du blev min son för att minnas sen hur jag mindes det nu :-)
Så jag fortsätter...
I höstas hade jag alltså börjat inse att jag var två år ifrån att få skicka mina handlingar om inget hände som ändrade det.

I den vevan fick jag förfrågan om att gå en utbildning via jobbet som skulle pågå i 1,5 år och jag berättade då för min chef hur läget var, att jag ville försöka få ett barn till och att allt var ovisst men som det såg ut så var det ca 2 år kvar tills jag aktivt kunde söka - skulle jag ändå hoppa på utbildningen om det kanske skulle vara så att jag inte hann jobba så jättelänge innan det kanske var dags för mig att vara föräldaledig.

Vi kom fram till att det inte var ett hinder. (vilket jag ju vet men jag ville ändå vara ärlig), jag sökte utbildningen, kom in och inte långt därefter skrev en vän från adoptionsvärlden att hon visst trodde att Kina kunde göra undantag för Alvas ålder.
Det trodde ju inte jag då, jag hade ju frågat ett knappt halvår tidigare och fått nej, men hon fick mig att skicka iväg ett mail och fråga. (tack Malin om du läser!!)

Jag skickade iväg ett mail mitt i natten, helt inställd på att få ett nej, men tänkte att det inte skadade att fråga.
Dagen efter kontaktade AC mig och sa att de kunde skicka en förfrågan till Kina om mig. Kunde de göra ett undantag?
Ville jag skicka en sådan förfrågan?
Jo, det ville jag ju förstås...
Mäkta förvånad var jag men det var ju otroligt spännande...
Dagen efter det så fick jag ett telefonsamtal.
Kina hade sagt ja - så ville jag nu skicka mina handlingar?

Jag var i chock! Jag hade inte trott att det skulle gå och jag hade nog heller inte riktigt förstått att jag då skulle kunna starta upp direkt, utan mer tänkt att jag då kunde ansöka om att få bli förälder till ett barn som man då och då söker föräldrar till via organisationen.

Men det är klart att jag sa ja!

Då var det jobbet då...
Och utbildningen som jag kommit in på och skulle tacka ja eller nej till...
Som jag inte visste om jag skulle hinna gå klart eller inte.
Jag frågade de ansvariga om hur de tyckte att jag skulle göra och fick veta att jag kunde tacka ja om jag fick vara föräldaraledig från utbildningen och sedan hoppa på igen om jag skulle få barn innan jag var färdig.
När jag pratade men en av de kursansvariga och fick klartecken på att det skulle gå så sa hon "du ska se att allt roligt kommer att hända på en gång, då börjar den här utbildningen och så får du barn samtidigt"

Och så rätt hon hade :-)

Vägen till dig - del 2

Jag fick alltså mitt medgivande i februari 2012, men var väl medveten om och inte särskilt stressad över att jag inte var nära att kunna få barn i det läget.
Men visst, när nyheten kom att Sverige återigen godkände Vietnam för adoptioner då jublade jag och jag följde ivrigt händelseutvecklingen på alla sätt jag kunde.
Än har i alla fall inte Vietnam gett licens åt de svenska organisationerna så än kan man inte adoptera från Vietnam i Sverige, men jag hoppas att det kommer att sätta igång igen framöver.

Även om jag alltså inte hade bråttom den här gången på samma sätt som när jag ville få mitt första barn så är det ju så att det tar tid att adoptera.
Att bara vänta går inte - man måste fatta beslut, skicka ansökan om man får, för man kan få vänta år i adoptionslandet innan man får sitt barn, och länder ändrar regelsystem, förutsättningarna ändras och så vidare och så vidare, men trots lång kötid då såg det mörkt ut för mig.
Vietnam kom inte igång, Lesotho som jag hoppades mycket på tog om inte stopp så nästan, Nigeria ändrade sina riktlinjer så jag blev för gammal för att få ansöka om ett barn upp till tre år, Indien ändrade sina rutiner i landet och inga handlingar skickades - ja fler och fler dörrar stängdes framför näsan på mig.
Kina accepterar ensamstående om man har vård- eller barnutbildning och uppfyller en del andra krav men ens hemmavarande barn måste vara minst 6 år.
Jag frågade AC om de gjorde undantag från den bestämmelsen men fick förra sommaren svaret att nej, det gjorde de inte förutom om man skulle adoptera en sjuåring eller äldre.
Så förra hösten så började jag ställa in mig på att det var dryga två år kvar tills jag kunde få skicka min ansökan.
Att jag inte hade bråttom på samma sätt är inte samma sak som att jag ville vänta.
Jag ville ha barn. Jag ville få vara med om detta fantastiska en gång till.

Jag ville också gärna att Alva och hennes syskon skulle vara någorlunda jämnåriga.
Jag ville inte heller hinna bli allt för gammal själv, men det var som det var. Bara att gilla läget.
Alldeles strax därefter förändrades förutsättningarna helt...

Risken när man ska handla till ett barn på andra sidan jorden

Att handla till sitt barn på andra sidan jorden som man aldrig har träffat (och när man råkat tappa sin telefon i toaletten där alla minnesanteckningar fanns) är ju inte helt lätt faktiskt.
Man kan till exempel råka blanda ihop uppgiften om kg på lillen med antal centimeter på hans fötter...

Nej, han hade visst inte 11 centimeter långa fötter. ;-)
Tur är väl det - lite mer stadigt på jorden står han visst ändå.

Och de där mini-skorna kommer kanske ett litet barn på barnhemmet i Kina att få trampa omkring i.

Om en vecka...

sitter vi på flyget!
Om en vecka är vi på väg.
Om en vecka får det vara som det är - det som är gjort här hemma är gjort, det som inte är gjort får vi hantera helt enkelt.

Idag hämtade vi i alla fall ut våra pass med klara visum. Jag har shoppat klart på apoteket och fått lite mer ordning på försäkringskassan.

Och om en vecka åker vi!

Lilla fina gossebarn där på andra sidan jorden.
Ingenting vet du om vad som väntar dig!
Jag vet inte heller så mycket om hur allt kommer att bli, men jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för dig och att jag kommer att älska dig!

Om 12 dagar har jag dig hos mig!

Vägen till dig - del 1

Man blir inte oplanerat med barn när man adopterar. (Eller jo, det finns de som helt oväntat får en förfrågan om att adoptera ett biologiskt syskon till sina första barn men det är ju inte många)
Men för de allra flesta krävs det aktiva val och handlingar och ja, en hel del ansträngning för att få barn till slut på detta sätt.

När jag fick Alva i famnen  så hade jag väntat nästan 4 år sedan jag tog det först aktiva steget, och då hade jag ändå turen och slumpen och ödet på min sida och var precis på rätt sida gränsen - det var väldigt nära att jag inte hunnit adoptera från Vietnam och då hade det tagit betydligt längre tid antagligen. (och jag hade inte fått just min dotter - vilket bara är otänkbart)

Vägen till lillebror har varit väldigt mycket kortare och mindre guppig på alla sätt och vis, men då väljer jag att räkna från att jag aktivt startade upp den här processen, jag har ju tagit flera steg innan det.

På sätt och vis tog jag första steget redan 2006 eller i alla fall 2009.
När jag väntade på att få mitt första barn köade jag i tre organisationer - och tack och lov för det!!
Jag ställde mig först i kö i AC och trodde att det som gällde då skulle gälla och att jag skulle kunna får adoptera från Etiopien ett och ett halvt år eller så efter att jag börjat köa.
Som tur var så ställde jag mig i en andra organisation i maj samma år som någon slags försäkran och tack och lov för det för det var där jag kom fram i kön, det var genom den jag fick min älskade dotter!
Nåväl, nog om det men i alla fall så valde jag att fortsätta betala in köavgiften till AC när jag kom hem.
Jag trodde nog inte att jag verkligen skulle ansöka om att få ett barn till, men visste också att om jag skulle vilja det så är kötiden guld värd.
Med tiden så blev den där tanken på ett barn till mer och mer levande.
Jag kollade organisationernas hemsidor ofta och hängde med i svängarna.
När Alva skulle fylla tre bestämde jag mig för att göra en hemutredning för att försöka få medgivande att få adoptera ett barn till.
Hösten 2011 var det alltså dags igen att samla intyg och referensbrev, läkarundersökas och intervjuad och i februari 2012 hade jag mitt medgivande.
Jag var godkänd och det där könumret från januari 2006 blev aktiverat...
6 års kötid är bra och jag hamnade snart först i alla landköer men det hjälpte ju liksom inte då det stod still i de länder som skulle godkänna mig och där barnen var tillräckligt unga för att Alva skulle bli storasyster...
Där och då så gjorde det mig ingenting, jag fick ett nytt och roligt jobb, jag hade flera år på mig innan jag skulle bli för gammal och jag var ganska tillfreds som det var - ett tag ;-)

Sveriges nationaldag

Nästa år kommer vi säkerligen vara i Uppsala slott där alla nya svenska medborgare välkomnas i en ceremoni.
Det kändes både högtidligt och fint när det var Alva som välkomnades.
För det är det landet jag vill bo i, det är det landet jag vill att mina barn ska växa upp i.
Ett land som välkomnar sina nya medborgare - oavsett om de kommit hit som små nya familjemedlemmar genom adoption eller om de kommit hit för att söka äventyret i ett annat land, eller på grund av kärleken, eller om de tvingats fly hit från ett liv som inte gick att leva i det land de föddes i.
Jag vill bo i ett land av medmänsklighet, ett land som präglas av demokratiska värderingar och en grundmurad respekt för människovärdet.
Ett land där vi försöker förstå varandra och mötas, istället för att kategorisera och demonisera varandra.
Ett land där mina barn kan gå trygga på gator och torg, och alla andras barn också!
Rasism, främlingsfientlighet och intolerans har alltid skrämt mig och jag har alltid försökt ta upp kampen i alla sammanhang jag har hamnat i, men jag måste erkänna att rädslan blir ännu mer förlamande nu när det kryper så nära.
Har ett jättestarkt minne av att gå över ett torg under förra valrörelsen med min älskade unge i bärselen medan Sverigedemokraterna höll torgmöte.
Hur det kändes att gå där bara en liten bit från människor som kan tycka att människor med hennes ursprung inte har något här att göra.
Känslan av att bara vilja skydda henne.

Men - och det är viktigt!
Vårt land består till allra största delen av människor som liksom jag skräms av dessa strömningar och som liksom jag vill bekämpa dem.
Det ska vi inte glömma bort!
Och nästa år kommer min son att välkomnas på slottet som en ny svensk medborgare.

bockar av

• samtycke till försäkringskassan
• fotoalbum till efterlängtad son
• uppehållstillstånd till Adoptionscentrum

Dessutom är biblioteksböckerna återlämnade - alla utom en "Alice från Kina" gömmer sig någonstans här hemma. Nåväl, jag kan stå ut med att få betala för den och sen behålla den vilket kommer bli läget om jag inte hittar den snart :-)

Idag försöker jag skriva klart vår visumansökan.
Frågan är om jag hinner få iväg den idag också, vore väldigt skönt eftersom det känns som om jag inte riktigt vet om jag gör allt rätt och tiden för resan närmar sig uppenbarligen.
Övriga ressällskapet är steget före men det vore ju inte kul om just dottern och jag inte kom med på flyget ;-)

Annat att fixa är krånglande dator, vpn-uppkoppling på dator och padda, vaccinationer (på fredagslistan) avsluta allt på jobbet, ställa iordning här hemma, handla alla apoteksvaror som ska med osv osv...
ja just det, se om det går att rädda toalettbadande telefon eller skaffa ny telefon står också på agendan...
Jobbar hemifrån idag och ska försöka hinna med att i alla fall göra klart visumansökan och äta lunch på min lunchrast

Det är så klart mer att fixa med än detta men dessa saker står ganska högt upp på min mentala att-göra-lista.
Nu till visumansökan igen...

Pustar och suckar

Jaha, nu har jag skrivit ut den här adressen på Facebook. På ett för mig så typiskt sätt - spontant...
Det jag pustar och suckar över i rubriken är alla papper, alla blanketter, allt jag ska hålla ordning på.
Det stressar mig och jag som inte är en listmänniska har fått göra en "att göra"-lista idag för att försöka få lite kontroll på allt som ska göras.
Ja, det är stressigt och lite jobbigt och lite halvgalet alltihop - men mest av allt är det underbart!
Snart snart är jag i Kina och snart har jag den där fina lilla gossen i famnen.
Hur stort är inte det?
Och hela den här adoptionprocessen har gått otroligt snabbt och lätt hittills. (Peppar, peppar)
Mer om det en annan dag, nu ska jag sova!
Och imorgon ska jag försöka lista ut om man kan lösenordsskydda bloggen. Och fundera över om jag ska göra det eller hur jag ska använda den.
Och skicka lillens uppehållstillstånd till AC, skicka samtycket till försäkringskassan, skicka fotoalbum till barnhemmet, skriva ut och fylla i blanketterna till visumansökan och... Just det - jobba lång dag innan det är dags att pusta ut hemma med älskad dotter ;-)

Hjärtat skickar kärlek till Kina

Det är fest i hjärnan och hjärtat skickar kärlek till Kina
sa storasyster några dagar efter att hon fått reda på att lillebror fanns.

Här tänker jag försöka skriva om resan till en efterlängtad lillebror och son.
Jag vet inte än om det blir en reseskildring för nära och kära eller mer en blogg/dagbok för mig, men jag börjar helt enkelt att skriva så får vi se.
Jag vet inte heller om jag kommer att lösenordsskydda den eller inte

Hur det än blir - och vem du än är som läser så välkommen att följa med på resan till Kina, till en lillebror och en son, till ett liv som tvåbarnsmamma för mig.