Vägen till dig - del 1

Man blir inte oplanerat med barn när man adopterar. (Eller jo, det finns de som helt oväntat får en förfrågan om att adoptera ett biologiskt syskon till sina första barn men det är ju inte många)
Men för de allra flesta krävs det aktiva val och handlingar och ja, en hel del ansträngning för att få barn till slut på detta sätt.

När jag fick Alva i famnen  så hade jag väntat nästan 4 år sedan jag tog det först aktiva steget, och då hade jag ändå turen och slumpen och ödet på min sida och var precis på rätt sida gränsen - det var väldigt nära att jag inte hunnit adoptera från Vietnam och då hade det tagit betydligt längre tid antagligen. (och jag hade inte fått just min dotter - vilket bara är otänkbart)

Vägen till lillebror har varit väldigt mycket kortare och mindre guppig på alla sätt och vis, men då väljer jag att räkna från att jag aktivt startade upp den här processen, jag har ju tagit flera steg innan det.

På sätt och vis tog jag första steget redan 2006 eller i alla fall 2009.
När jag väntade på att få mitt första barn köade jag i tre organisationer - och tack och lov för det!!
Jag ställde mig först i kö i AC och trodde att det som gällde då skulle gälla och att jag skulle kunna får adoptera från Etiopien ett och ett halvt år eller så efter att jag börjat köa.
Som tur var så ställde jag mig i en andra organisation i maj samma år som någon slags försäkran och tack och lov för det för det var där jag kom fram i kön, det var genom den jag fick min älskade dotter!
Nåväl, nog om det men i alla fall så valde jag att fortsätta betala in köavgiften till AC när jag kom hem.
Jag trodde nog inte att jag verkligen skulle ansöka om att få ett barn till, men visste också att om jag skulle vilja det så är kötiden guld värd.
Med tiden så blev den där tanken på ett barn till mer och mer levande.
Jag kollade organisationernas hemsidor ofta och hängde med i svängarna.
När Alva skulle fylla tre bestämde jag mig för att göra en hemutredning för att försöka få medgivande att få adoptera ett barn till.
Hösten 2011 var det alltså dags igen att samla intyg och referensbrev, läkarundersökas och intervjuad och i februari 2012 hade jag mitt medgivande.
Jag var godkänd och det där könumret från januari 2006 blev aktiverat...
6 års kötid är bra och jag hamnade snart först i alla landköer men det hjälpte ju liksom inte då det stod still i de länder som skulle godkänna mig och där barnen var tillräckligt unga för att Alva skulle bli storasyster...
Där och då så gjorde det mig ingenting, jag fick ett nytt och roligt jobb, jag hade flera år på mig innan jag skulle bli för gammal och jag var ganska tillfreds som det var - ett tag ;-)