Att ställa världen på ända

För inte bara ett barn utan faktiskt två är ett stort ansvar och jag är oerhört ödmjuk inför det.
För min älskade Alvas värld kommer ju också att ställas på ända.
Som alla barns värld ju faktiskt gör på sätt och vis när de får syskon. Här blir det nog extra omtumlande då hon inte får en bebis som sover mycket och som går att bära med sig utan en tvåårig liten gosse vars förtroende jag måste vinna och som kommer att behöva "allt" av mig.
Detta "allt" som Alva fått. Detta "allt" ska räcka till två.
Alva är van vid att ha mycket av min fokuserade tid på henne.
Som alla ensambarn kanske, men också i och med att vi bara har varit vi två i familjen.
Vilket också spelar in nu när hon får syskon. Det kommer inte finnas en annan förälder som kan ta den lilla ibland så att vi kan göra egna aktiviteter. Förhoppningsvis sover han middag och kanske somnar tidigare eller vaknar senare än henne, så att vi får det utrymmet tillsammans men så klart kommer det att bli en stor omställning för min älskade lilla flicka!
Och så klart är det ett stort beslut jag har fattat och så klart kommer det bli tufft.
Men - och det är viktigt att komma ihåg (för mig framöver) så får hon också en stor stor gåva.
Hon får en familjemedlem till. Hon får en person till i sin närmaste krets att älska och bli älskad av. Hon för någon som på ett eller annat sätt kommer att finnas med henne genom livet.
Hur deras relation kommer att bli kan jag så klart inte veta, men att den blir viktig det är jag övertygad om.
Och så lille KaiKai då.
En liten människa som snart ska lämna allt som han känner till, miljöerna, människorna, språket, maten, lukterna, rutinerna - ja hela hans tillvaro försvinner och blir ny.
Vilket ansvar är inte det - att fatta beslut om att flytta en människa till andra sidan jorden.
Självklart kommer det att vara förvirrande för honom. Självklart otryggt och osäkert.
Jag vet inte hur han kommer att reagera - sorg, ilska, rädsla eller i och för sig som Alva gjorde - med att direkt förstå att här finns någon att hålla fast vid - det gör jag!
Jag är beredd på det mesta. Sen så kommer det så klart göra ont i mig när det gör ont i honom - men även här - jag skulle inte göra det om jag inte trodde att det faktiskt ger honom någonting.
Barnhem är inte hem för barn. Punkt.
Att växa upp på barnhem är alltid sistahandsalternativet för barn som är omhändertagna för att de inte kan bo med sina biologiska föräldrar.
Och så är adoptionsvärlden uppbyggd också.
I första hand söker man biologiska släktingar till barnet, i andra hand söker man efter adoptivföräldrar inom landet och först efter det söker man efter adoptivföräldrar utomlands.
Jag kan aldrig veta men jag tror att jag ger mon lille gosse förutsättningar för ett bättre liv utanför ett kinesiskt barnhem.
Jag kan inte veta - vem vet vad som väntar i framtiden - men jag tror set. Annars skulle jag som sagt inte göra detta.
Jag adopterar självklart av samma skäl som andra som "skaffar" barn. För att jag vill ha barn, för att jag längtar efter att bli förälder igen, inte av något annat skäl, men jag skulle som sagt var inte göra det om jag trodde att jag skadade mitt barn,
Så ja, det kommer vara omtumlande och säkert smärtsamt för min fina lilla gosse, men jag hoppas att jag ska kunna underlätta det för honom så mycket som möjligt.

Med Alva var allt så lätt. Jag räknar inte med att det ska vara likadant den här gången..
Det var självklart en jätteomställning för Alva också men hon var mindre, hon gick inte, hon pratade inte, hon trivdes i bärselen och krävde och fick massor av kroppskontakt från början.
Hon kom också från ett litet barnhem med sköterskor som var nära barnen, ja, ett barnhem, och nej, så klart fick inte barnen tillräckligt mycket tid och närhet. Massor med små bebisar/barn men ändå.
Jag vet inte hur KaiKais barnhem är, men jag vet att han bott där längre. Jag vet också att ska vara beredd på barnhemsrelaterade förseningar i utvecklingen, jag vet att han måste byta språk nu - som tvååring.
Jag vet att man aldrig ska jämföra barn och det kommer säkert bli extra tydligt här. Han har fått en annan start än sin storasyster helt klart.
Samtidigt så tror jag på att kärlek och uppmärksamhet och omvårdnad kan göra mirakel - och det kommer han att få.
Och faktiskt så