Jag fick alltså mitt medgivande i februari 2012, men var väl medveten om och inte särskilt stressad över att jag inte var nära att kunna få barn i det läget.
Men visst, när nyheten kom att Sverige återigen godkände Vietnam för adoptioner då jublade jag och jag följde ivrigt händelseutvecklingen på alla sätt jag kunde.
Än har i alla fall inte Vietnam gett licens åt de svenska organisationerna så än kan man inte adoptera från Vietnam i Sverige, men jag hoppas att det kommer att sätta igång igen framöver.
Även om jag alltså inte hade bråttom den här gången på samma sätt som när jag ville få mitt första barn så är det ju så att det tar tid att adoptera.
Att bara vänta går inte - man måste fatta beslut, skicka ansökan om man får, för man kan få vänta år i adoptionslandet innan man får sitt barn, och länder ändrar regelsystem, förutsättningarna ändras och så vidare och så vidare, men trots lång kötid då såg det mörkt ut för mig.
Vietnam kom inte igång, Lesotho som jag hoppades mycket på tog om inte stopp så nästan, Nigeria ändrade sina riktlinjer så jag blev för gammal för att få ansöka om ett barn upp till tre år, Indien ändrade sina rutiner i landet och inga handlingar skickades - ja fler och fler dörrar stängdes framför näsan på mig.
Kina accepterar ensamstående om man har vård- eller barnutbildning och uppfyller en del andra krav men ens hemmavarande barn måste vara minst 6 år.
Jag frågade AC om de gjorde undantag från den bestämmelsen men fick förra sommaren svaret att nej, det gjorde de inte förutom om man skulle adoptera en sjuåring eller äldre.
Så förra hösten så började jag ställa in mig på att det var dryga två år kvar tills jag kunde få skicka min ansökan.
Att jag inte hade bråttom på samma sätt är inte samma sak som att jag ville vänta.
Jag ville ha barn. Jag ville få vara med om detta fantastiska en gång till.
Jag ville också gärna att Alva och hennes syskon skulle vara någorlunda jämnåriga.
Jag ville inte heller hinna bli allt för gammal själv, men det var som det var. Bara att gilla läget.
Alldeles strax därefter förändrades förutsättningarna helt...
Nu närmar det sig!!!
SvaraRaderaI kväll när Nora och Vilma skulle sova läste jag boken "Alice från Kina" för dem men vi bytte ut namnet Alice och läste YanKai i stället och läste om hur mycket vi längtade att få en kusin och att den stora resan nu närmar sig.
Vi längtar så att få träffa dig <3