Vägen till dig - del 4:

Jag började alltså samla papper, intyg, gjorde läkarundersökning och så vidare och så vidare...
Det är en makalös administration kring adoptioner och ack så skönt det ska bli när allt det är över! :-)

I mitten av januari var mina handlingar hos AC och jag började aktivt vänta barn.
I Kina finns det många många barn på barnhemmen som man söker föräldrar till.
Det är barn som har ett eller annat SN - special need - och man får förbereda sig på vilka SN man tror sig ha kapacitet att klara av. Man får också förbereda en vårdplan för att sedan när man ansöker om ett barn kunna visa att man kan ge barnet den vård det kan komma att behöva.

Jag hade alltså i ett personligt brev till AC skrivit vilka SN jag trodde mig kunna klara av.
Självklart får man ju lära sig att hantera det man möter i livet, men att adoptera på det här sättet är speciellt.
Olika saker är olika svåra för olika familljer och barnet har rätt till en familj som kan ge barnet det den behöver!
Det är det allra viktigaste att komma ihåg.

Det gäller att läsa på, förbereda sig, ta reda på vilken vård som finns i närheten och vad barnet kan komma att behöva så att man vet vad som gäller när man får barnbesked (eller barnförslag som det egentligen är i den här processen - organisationen letar efter barn som matchar de sökande familjerna och kontaktar sedan familjen som då får skicka in en ansökan till Kina om att få adoptera just det här barnet.)
Listan på barn som man söker föräldrar till uppdateras ca en gång i månaden och efter januaris lista hörde jag ingenting.

Senare i februari fick jag ett mail om att det inte fanns så många så små barn som jag var öppen för, utan att det skulle dröja om jag inte ville höja åldern.
Det ville jag inte i det läget, jag var öppen för ett barn som var två år vid barnbesked, alltså 2,5 när vi skulle få varandra och jag ville gärna hålla den åldersskillnaden mellan det nya barnet och Alva så jag avvaktade och tänkte att jag kunde höja åldern när Alva blev större...
Jag ställde alltså in mig på att det skulle dröja ett tag ändå det här...
Så kom listan i slutet av februari och inget samtal till mig då...

Jag skickade ändå iväg ett mail till AC och frågade hur det sett ut på listan.
Och så började jag utbildningen.
Den började med internat i 3 dagar (vilket var en pärs i sig - att lämna Alva hemma)
När vi kom fram så såg jag att Kajsa på AC svarat på ett sätt som gick att tyda som att det kanske kanske fanns en öppning för mig.
Jag ville det så gärna så gärna att jag valde att inte fråga rätt ut, för jag ville inte få ett nej! Jag ville ha hoppet kvar.

Utbildningen började - vi delades in i grupper om tre som skulle följa varandra under ett och ett halvt år och vi började våra övningar.
Då ringde telefonen...