Barnbeskedsdagen

Där satt jag alltså. På en folkhögskola bland en massa nya människor och så ser jag att ett 08-nummer har ringt.
Mitt i en övning där man måste vara tre...
Men nya kurskamrater som jag ska lära känna.

Jag tänkte först att jag måste göra klart övningen men det gick ju inte, så jag sa som det var - att jag var i en adoptionsprocess, att ett okänt nummer ringt och att jag måste ringa upp och höra vem det var - även om det troligaste var att det var en försäljare.

Jag gick en bit bort och såg att jag även fått ett samtal till min jobbmobil och att Kajsa lämnat ett meddelande där hon bad mig ringa upp...

Då förstod jag ändå att nu var det kanske på gång ändå.
Nu hände det där stora stora ofattbara igen.
Jag ställde mig utanför toaletterna en bit från receptionen - enda relativt lugna ställe jag hittade och så ringde jag upp.
Och visst hände det då!
Där - första dagen på min utbildning, på en annan ort, bland en massa andra människor, så säger Kajsa att det finns en liten pojke.
Och det räckte.
Jag grät redan då.
Hon berättade att han hade ett SN som jag inte hade med på min lista. Alltså var det något som jag inte förberett mig på, som jag alltså inte visste så mycket om, men det saknade betydelse direkt.
Där och då blev jag hans mamma.
Det går inte att förklara, det är inte logiskt, det är inte rationellt men så är det - för mig i alla fall.
När telefonen ringde om Alva blev hon min och när telefonen ringde om denne lille gosse - ja då var det samma sak.
Han var mitt barn.
Kajsa pratade om att läsa igenom handlingar i lugn och ro, jag var allt annat än lugn och ville bara att hon skulle förstå att han var min, att jag ville ansöka om att få bli hans mamma.
Vi lade på telefonen och hon skulle maila alla handlingar och kort på honom - och jag bara grät!
Folk kom fram och frågade vad som hänt, jag snyftade fram att allt var bra. Att jag var glad! Att jag fått barn!

Och sen var min förvirring total!
Mailet kom inte fram (eller så hade jag inte uppkoppling :-)) Jag ringde till AC men de hade gått hem för dagen.
Jag tänkte gå tillbaka till min grupp men insåg att det inte gick.
Jag ringde nära och kära!
Jag sökte upp kursledningen och berättade vad som hänt - och blev mycket positivt överraskad över att en av dem var pappa via adoption.
Det var såå skönt!
Jag kollade dator och telefon hela tiden och så där i trappuppgången så kom mailet - och med de tre kort på den finaste lilla pojk jag någonsin sett.

På kvällen vid middagen skålade vi får min son och ordet son gav mig lyckorusningar över hela kroppen.
Jag hade en son!
En av klasskamraterna berättade att hon trott att jag gjort ett gravtest när jag stod och grät om att jag fått barn utanför toaletten ;-)

hela dagen och dagen efter är som i en dimma. Jag hade feber, ont i huvudet, frös, ville bara hem och låta allt smälta in och berätta för storasyster att hon var just det, men jag var på en ny utbildning och skulle sova över och lära mig en massa nytt.

Vilka dagar!
Utbildningen hade börjat med att vi fick sitta och samla oss och våra tankar medan vi lyssnade på musik - bland annat den här vackra låten och den är för evigt förknippad med dagen jag fick veta att han fanns.
Min son!

! http://www.youtube.com/watch?v=ghWf5w2ux7A