Mina barn sover lugnt bakom mig

Mina barn!
Min fina fina Alva som nu är storasyster på alla sätt och vis och min fina fina KaiKai som nu är här hos oss!
Allt har gått över förväntan bra även om proceduren kring överlämnandet var mer än lovligt kaotiskt.
Men förutom det så kan jag inte förstå hur smärtfritt det här har varit hittills. Och han är så fantastiskt fin min lille son!

Hur ska jag beskriva vårt första möte?
Och ska jag det?
Ja, det ska jag för även om det inte var upplagt som jag skulle vilja så finns det ingen illvilja i det, det märktes tydligt att alla inblandade ville att det skulle gå bra för min lille gosse.
Ska försöka skildra dagen.
Innan:
Han skulle ju inte komma förrän 15.30 - lillen - och eftersom jag inte ville stressa upp storasyster så försökte jag vara så lugn och samlad som möjligt och inte prata alls så mycket om vad som komma skulle.
Jag har velat fram och tillbaka kring om jag skulle ha med Alva på vårt första möte. På ett sätt ville jag så klart ha det men samtidigt så var jag rädd att det skulle gå alldeles på tok. Att hon skulle bli uppochner, mammig, arg och klängig, eller att han skulle vara hysteriskt rädd och ledsen och att det bara skulle göra henne ont att vara med, och också för att jag ville kunna ägna mig åt honom och följa honom
I alla fall så sa jag till Alva att jag inte trodde att hon fick vara med på första mötet och frågade om hon ville vara med kusinerna eller mormor och morfar då och hon svarade lugnt att hon ville vara med kusinerna och sen var det inte mer med det. Ingen dramatik kring att jag skulle gå alls. Är så tacksam över att ha allt det stöd jag har med mig hemifrån. Underlättar något enormt.
Jag är också väldigt glad över att Alva inte var med på det första mötet som det sedan blev för det hade varit förskräckligt för henne.
I alla fall så har vi badat och solat på förmiddagen.
Åt lunch tillsammans allihop och sen var det bara jag och Madlene - min syster - som var med på första mötet.
Klockan 15 kom guiden och kollade att jag hade rätt papper med mig, jag sprang på toa tre gånger på 10 minuter tror jag ;-) och sen fick jag börja fylla i blanketter.
Helt plötsligt skulle jag fylla i det namn som jag vill att han ska heta sen och jag som inte hade tänkt klart kring stavning eller ordning på namnen fick helt enkelt bestämma mig.
Nu vill jag egentligen ändra ordning på andra- och tredjenamnet men vi får väl se om det går att göra när vi kommer hem.
Och sen kom han!
Första mötet:
In kommer min lille gosse gående. Han håller en kvinna i handen som börjar skjuta honom framför sig och säga mama, mama och vill uppenbarligen att han ska gå till sin nya mamma.
Det vill inte han. Han är blyg och inte det minsta sugen på att komma fram till mig.
Jag vill ta det lugnt, skapa kontakt och locka honom och hinner börja lite med det. Lite...
Jag hann så långt att han tagit emot någon leksak och också tagit emot och ätit ett kex - då kommer en man in och lyfter upp honom i famnen.
Baba eller papa säger de och jag tror att det betyder pappa och att det kanske är någon från barnhemmet som han känner.
Men det var läkaren som skulle undersöka honom så innan jag ens har kommit så nära att jag fått mer än peta på honom så ska han läkarundersökas på ett konferensbord framför en grupp med människor.
Han är så klart jätterädd och ledsen och under en del av undersökningen skriker han hysteriskt.
Om jag kunde hålla tillbaka tårarna - nä så klart inte!
Läkaren var rar och gjorde sitt bästa liksom de andra men situationen var så klart hemsk för honom.
Sen när han var läkarundersökt, ja då skulle jag ju få information från läkaren. Som tyvärr pratade på engelska så guiden behövde ju inte tolka. En mycket svårtydd engelska till skillnad från guidens.
Så medan övriga i rummet lekte med KaiKai så pratade jag med läkaren. (bara goda nyheter by the way)
Sen när det var gjort - ja, då skulle jag fylla i en massa fler blanketter och efter det - ja då var det dags för fotografen som satt i rummet att ta det obligatoriska familjefotot.
Så när jag skulle ta honom i famnen för att vi skulle bli fotade officiellt så var det första gången som jag egentligen höll i honom.
Mamma Mia!
Sen var det dags för alla att gå därifrån. Han blev orolig när de från barnhemmet gick men guiden kunde lugna honom och sen fick jag honom i famnen och det gick bra.
Han tittade nyfiket på allt runtomkring sig medan vi åkte tillbaka till vårt hotellrum.
Efter:
När vi kom till rummet hämtade vi dit storasyster Alva på en gång.
Och vilken fantastisk storasyster sen då. Hon var så glad och så ivrig och anpassade sig så fint till situationen som inte var lätt för lilla lillebror var ganska avvaktande. Han hade ingen lust att bli pussad och kramad eller undersökt för närgånget.
Storasyster ville absolut inte dela med sig av lillebror till resten av familjen så de fick vackert vänta ett tag medan vi bekantade oss med varandra på hotellrummet - vi tre.
Så klart det bästa för oss också - alla tre. Lite senare fick de på nåder titta på honom men leka med honom - nej, där gick gränsen för hennes generositet.
Jag hoppas att hon släpper på det snart för kusinerna och de övriga är såå ivriga så klart.
Vi lekte en stund på rummet medan övriga familjen köpte glass i värmen och Alva fortsatte att vara fantastisk mot lillebror.
Hon sa att det inte gjorde något om jag tyckte att han var sötast vilket jag förstås försäkrade att jag inte tyckte, utan att jag tyckte att båda barnen var sötast och hon berättade att hon skulle springa sakta så att han skulle få vinna för hon trodde inte att han tyckte om att förlora ;-)
Lille KaiKai skrattade, sjöng, klättrade, lekte, pratade och var bara så härlig och full av liv.
Sen efter ett tag valde Alva att gå och leka med kusinerna och jag och KaiKai fick vara själva ett tag, vilket känns jättevärdefullt faktiskt.
Jag fick upp mat till oss på rummet medan Alva följde med resten av gänget och åt på restaurangen och sedan badade de i poolen sent på kvällen.
De andra har förresten  fått möta honom lite småstunder. Kusinerna har gett presenter  och lekt lite med honom och Magnus och mormor och morfar har också träffat honom. Morfar och KaiKai har hunnit busa med varandra. ;-)
Väl själva på rummet så fortsatte han att vara glad och nyfiken.
Jag hällde upp vatten i badkaret och KaiKai klev glatt i direkt. Hans sätt att bara hantera situationen är - ja hur ska jag beskriva den. Fantastisk men väcker också vemod i mig, lille lille vän, vad tänker du, vad känner du, vad får dig att klara av att bara anpassa dig så här?
I alla fall är det ju jätteskönt att han  är lugn och glad och leker och vill vara i famnen och äter och dricker och pratar och visar vad han vill.
Han är bestämd och tydlig måste jag säga ;-)
Efter middag och bad var det dags för nattning. Båda barnen i pyjamas, båda barnens tänder borstades, båda barnen fick varsin flaska/mugg med välling - och då klättrade KaiKai upp i sängen och lade sig själv.
Jag har fått en spjälsäng på rummet, jag vill gärna ha honom nära mig på natten, men vill så klart inte göra omställningen svårare än nödvändigt för honom.
Han är van vid att sova i spjälsäng, han visade att han var beredd att sova där och inte skulle jag försöka ändra på det också en dag som denna.
Han låg och drack välling i spjälsängen medan vi låg intill och läste godnattsaga - och några minuter i halv elva sov han. Han somnar tydligen alltid så sent enligt uppgifter från barnhemmet.
Alva somnade lite senare men relativt lätt hon med - och nu sitter jag här.
Båda sover bakom min rygg - KaiKai vaknade till nyss (så jag fick röra lite vid honom - jippie ;-)) men somnade om igen.
Rummet är KAOTISKT!
Jag måste förbereda en hel del inför morgondagen och jag känner mig lite orolig för att han ska klättra ur sängen när jag sover - för det kan han uppenbarligen.
Men nu har jag honom - min son!
Ja, ok, jag har bara tillfällig vårdnad om honom till imorgon förmiddag. Då skriver jag på de slutgiltiga handlingarna och då är allt klart enligt både kinesisk och svensk lag.

Jag har två barn!
Kan ni fatta!!
Är så fylld av känslor!