Alva vaknade till men somnade strax om och sen sov de till halv sex båda två.
Och jag är hemma med två barn.
Med mina två barn.
Med min lilla dotter och med min lilla son.
Det är nästan ofattbart.
Det är ofattbart.
Första dagarna hemma har varit underbart sköna men också kämpiga.
Sjuk Alva ska släppa in lillebror i sina domäner - har inte gått lätt vill jag lova.
Jag blev sjuk igår och idag insjuknade lille lillebror.
Men ändå - vi är hemma.
Jag är hemma med mina två barn - kan inte sluta att skriva det.
Är så tacksam!
Och lycklig!
Det är klart att det gör ont när jag ser att det gör ont i min fina flicka för det gör det.
Men som jag säger till henne också - det kommer att bli bättre, det kommer att bli bra.
Och stunderna när de hittar varandra i lek (väldigt få ;-)) eller gos (några fler <3) är bara underbara.
Lille sonen är bara fantastisk.
Kanske är det smekmånad än men allt går bara så bra med honom. Han leker, sover, äter, samspelar, vill ha kontakt, vill upp i famnen, härmar, utforskar världen och njuter av att få springa omkring fritt.
Just nu sitt han bredvid mig - han har precis vaknat från sin middagssömn, jag passade på att skriva när båda barnen sov - och han sitter och sjunger på melodin blinka lilla stjärna.
Han pratar en massa och nu ska jag sluta skriva - för nu börjar han pussa på mig.
Älskade lille pojk!
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer
måndag 15 juli 2013
Hemresan
Tänk - vi har bara varit hemma några dagar och detaljerna börjar redan blekna och blandas ihop.
Var det den här flygningen som Alva hade somnat i vagnen när vi skulle genom säkerhetskontrollen och vagnen skulle vikas ihop och köras på bandet?
Nej, det var nog på inrikesflyget. Däremot så var det nu som jag hade drickfärdig välling med, vatten i nappflaskan, juice i dotterns vattenflaska, flytande medicin till Alva som jag verkligen ville ha med på planet eftersom hennes öga svullnat tidigare under sjukdomen (och hon två gånger har drabbats av nässelutslag som lett till svullnader i ansiktet när hon haft infektion i kroppen och då behöver hon antihistamin) den vanliga telefonen, en iPad, videokamera, ett barn i sele som han inte fick sitta kvar i , ett barn i vagn som hon inte fick sitta kvar i...
Svettigt!
Inga bekymmer att få med sig vätskan på planet i alla fall, barnen fick dricka ur flaskorna när vakten såg, sen var det lugnt.
Jag försökte få bära båda barnen igenom bågen men se, det gick inte.
Min lilla sjukling var tvungen att gå själv och hon var så ledsen, så ledsen.
Alla andra gånger har det gått bra och hon har tyckt att det var spännande men nu var det för mycket.
Till slut fick jag henne igenom i alla fall och det enda som fastnade i kontrollen var hennes väska. Där låg tydligen en tesked från hotellrummet. Hmm.
Väl på planet så gick det till en början väldigt smidigt.
Alva satt med kusinerna på raden framför och var så nöjd med det så.
Lillebror var så klart väldigt ivrig när vi fick mat men det gick.
Båda barnen somnade och jag pustade ut.
Och gjorde den här resans största misstag.
Jag tänkte att jag ville dokumentera hur bra det gick genom att ta kort på mina sovande barn (vilket tydligen Madde redan gjort också till på köpet)
Så - jag tar fram telefonen och smäller av en blixt i ansiktet på min sovande son som vaknar totalt livrädd och skrikande!
När han äntligen lugnat sig igen var det omöjligt att få honom att somna igen.
Han flirtade vilt med en kinesisk familj som satt bakom oss och som stack till honom godsaker hela tiden.
Jag försökte locka när honom i sätet med ätbara saker också och resultatet blev en uppspelt liten kille som antagligen fick magknip till slut.
Jag försökte söva honom igen senare - han var uppenbarligen trött men skrek och var ledsen och vi fick sällskap av många snälla välmenande kinesiska damer som försökte roa/trösta/ ta honom i famnen.
De är så klart bara snälla och bekymrade sig över min ledsna pojke men det var otroligt stressande för mig (och honom) Inte lätt att komma till ro i den miljön.
Sen till slut somnade han i sätet och sov en liten stund men vaknade med hjärtskärande skrik, hans mage bubblade och var spänd och - ja, det var lite halvjobbigt får jag lov att erkänna ;-)
Särskilt för honom så klart...
Vi landad i Köpenhamn och hade en kort väntan tills det var dags att flyga hem till Sverige,
Sista flygresan gick riktigt bra, även om det krisade ett tag när vi skulle gå av. Båda barnen ville bara bli burna av mamma, det var natt för dem, de var trötta, Alva var sjuk och vi hade flugit länge länge.
Jag krånglade mig i alla fall ut genom trånga flygplansgångar med båda barnen i famnen och sen var vi hemma.
Jag förväntade mig passkontroll och välkommen till Sverige som med Alva men eftersom vi mellanlandat i Danmark så var det ju där vi fått visa pass...
Trötta, slitna men glada var vi i alla fall på svensk mark nu,
Vi möttes av morbror Martin och en kompis.
Lillebror hade ju större delen av familjen med sig på planet så det var ju också annorlunda än när Alva kom hem,
Plus att det för oss var mitt i natten och det var sen kväll även svensk tid och vi ville bara hem och sova.
Det var inga problem att sätta lillen i bilstolen, både han och Alva somnade på vägen hem och lillebror fortsatte att sova när han blev inburen och sov gott hela natten.
Alva
Var det den här flygningen som Alva hade somnat i vagnen när vi skulle genom säkerhetskontrollen och vagnen skulle vikas ihop och köras på bandet?
Nej, det var nog på inrikesflyget. Däremot så var det nu som jag hade drickfärdig välling med, vatten i nappflaskan, juice i dotterns vattenflaska, flytande medicin till Alva som jag verkligen ville ha med på planet eftersom hennes öga svullnat tidigare under sjukdomen (och hon två gånger har drabbats av nässelutslag som lett till svullnader i ansiktet när hon haft infektion i kroppen och då behöver hon antihistamin) den vanliga telefonen, en iPad, videokamera, ett barn i sele som han inte fick sitta kvar i , ett barn i vagn som hon inte fick sitta kvar i...
Svettigt!
Inga bekymmer att få med sig vätskan på planet i alla fall, barnen fick dricka ur flaskorna när vakten såg, sen var det lugnt.
Jag försökte få bära båda barnen igenom bågen men se, det gick inte.
Min lilla sjukling var tvungen att gå själv och hon var så ledsen, så ledsen.
Alla andra gånger har det gått bra och hon har tyckt att det var spännande men nu var det för mycket.
Till slut fick jag henne igenom i alla fall och det enda som fastnade i kontrollen var hennes väska. Där låg tydligen en tesked från hotellrummet. Hmm.
Väl på planet så gick det till en början väldigt smidigt.
Alva satt med kusinerna på raden framför och var så nöjd med det så.
Lillebror var så klart väldigt ivrig när vi fick mat men det gick.
Båda barnen somnade och jag pustade ut.
Och gjorde den här resans största misstag.
Jag tänkte att jag ville dokumentera hur bra det gick genom att ta kort på mina sovande barn (vilket tydligen Madde redan gjort också till på köpet)
Så - jag tar fram telefonen och smäller av en blixt i ansiktet på min sovande son som vaknar totalt livrädd och skrikande!
När han äntligen lugnat sig igen var det omöjligt att få honom att somna igen.
Han flirtade vilt med en kinesisk familj som satt bakom oss och som stack till honom godsaker hela tiden.
Jag försökte locka när honom i sätet med ätbara saker också och resultatet blev en uppspelt liten kille som antagligen fick magknip till slut.
Jag försökte söva honom igen senare - han var uppenbarligen trött men skrek och var ledsen och vi fick sällskap av många snälla välmenande kinesiska damer som försökte roa/trösta/ ta honom i famnen.
De är så klart bara snälla och bekymrade sig över min ledsna pojke men det var otroligt stressande för mig (och honom) Inte lätt att komma till ro i den miljön.
Sen till slut somnade han i sätet och sov en liten stund men vaknade med hjärtskärande skrik, hans mage bubblade och var spänd och - ja, det var lite halvjobbigt får jag lov att erkänna ;-)
Särskilt för honom så klart...
Vi landad i Köpenhamn och hade en kort väntan tills det var dags att flyga hem till Sverige,
Sista flygresan gick riktigt bra, även om det krisade ett tag när vi skulle gå av. Båda barnen ville bara bli burna av mamma, det var natt för dem, de var trötta, Alva var sjuk och vi hade flugit länge länge.
Jag krånglade mig i alla fall ut genom trånga flygplansgångar med båda barnen i famnen och sen var vi hemma.
Jag förväntade mig passkontroll och välkommen till Sverige som med Alva men eftersom vi mellanlandat i Danmark så var det ju där vi fått visa pass...
Trötta, slitna men glada var vi i alla fall på svensk mark nu,
Vi möttes av morbror Martin och en kompis.
Lillebror hade ju större delen av familjen med sig på planet så det var ju också annorlunda än när Alva kom hem,
Plus att det för oss var mitt i natten och det var sen kväll även svensk tid och vi ville bara hem och sova.
Det var inga problem att sätta lillen i bilstolen, både han och Alva somnade på vägen hem och lillebror fortsatte att sova när han blev inburen och sov gott hela natten.
Alva
Avslutningen
Kom av mig där i Beijing men ska försöka skriva om de sista dagarna och hemresan nu.
De där sista dagarna kändes längst, det var ganska ansträngande att komma till Beijing igen, hotellrummet var fullt med frestelser för en liten tvååring, den vackra trädgården full med vatten och utanför storstad där han så klart inte kunde röra sig.
Vi gick en promenad till silk-market på söndagen men det var bara jobbigt. Han ville ner, Alva ville upp ;-) och folk överallt så jag gick tillbaka till hotellet med honom och tog det lugnt istället.
Dagen efter var det halvdagsutflykt till ett hutong-område i Beijing där vi skulle åka riksha och bli guidade.
Jag var ytterst nära att ställa in även om jag egentligen ville åka, men bestämde mig för att följa med ändå för det är inte heller så lätt att få tiden att gå på hotellrummet.
Det gick i alla fall alldeles utmärkt. Lite synd att den guide vi hade talade en väldigt svårförståelig engelska men jag log och nickade intresserat där jag trodde att det passade ;-)
På eftermiddagen tog vi en promenad till en park som de andra i ressällskapet hade hittat till och det var härligt att kunna släppa ner min lilla tvååring och låta honom springa omkring.
Såpbubblorna vi hade med oss kom fram och han älskade det.
Lilla Alva däremot blev tröttare och tröttare och ville bara tillbaka till hotellet.
Jag kände att hon var varm och vi avbröt leken.
Väl tillbaka så hade Alva mycket riktigt feber som höll i sig ända till efter de första dagarna hemma.
Lillskruttan min <3
Hög feber fick hon och om det innebär utmaningar att bli tvåbarnsmor så fick utmaningen en extra skruv. Nyfådd liten gosse som behöver sin mamma och som också behöver lära sig att behöva sin mamma, och sjuk liten nybliven storasyster som så klart också behöver sin mamma.
Jag fick släppa lite på "bara jag sköter nyfåddingen" och mormor och morfar fick bada honom medan jag vaggade storasyster till sömns i famnen.
Praktiskt med en planlösning med fönster mellan badrum och sovrum på hotellet - vi såg varann i alla fall hela tiden - jag och min son!
Dagen efter stannade mormor med oss på hotellet och Alva valde att vara en hel del med henne. På kvällen stannade moster Madde och kusinerna med henne på rummet medan vi andra åt vår avslutande middag.
Kusinerna var nog ganska glada att slippa undan ännu en måltid med kinesisk mat - det var för övrigt en fantastisk måltid.
Alva var som vanligt när hon är sjuk så där vaken på ett sätt som hon annars inte är, så jag hade sällskap till långt in på natten när jag packade väskorna för på onsdagen var det dags att åka hem igen.
De där sista dagarna kändes längst, det var ganska ansträngande att komma till Beijing igen, hotellrummet var fullt med frestelser för en liten tvååring, den vackra trädgården full med vatten och utanför storstad där han så klart inte kunde röra sig.
Vi gick en promenad till silk-market på söndagen men det var bara jobbigt. Han ville ner, Alva ville upp ;-) och folk överallt så jag gick tillbaka till hotellet med honom och tog det lugnt istället.
Dagen efter var det halvdagsutflykt till ett hutong-område i Beijing där vi skulle åka riksha och bli guidade.
Jag var ytterst nära att ställa in även om jag egentligen ville åka, men bestämde mig för att följa med ändå för det är inte heller så lätt att få tiden att gå på hotellrummet.
Det gick i alla fall alldeles utmärkt. Lite synd att den guide vi hade talade en väldigt svårförståelig engelska men jag log och nickade intresserat där jag trodde att det passade ;-)
På eftermiddagen tog vi en promenad till en park som de andra i ressällskapet hade hittat till och det var härligt att kunna släppa ner min lilla tvååring och låta honom springa omkring.
Såpbubblorna vi hade med oss kom fram och han älskade det.
Lilla Alva däremot blev tröttare och tröttare och ville bara tillbaka till hotellet.
Jag kände att hon var varm och vi avbröt leken.
Väl tillbaka så hade Alva mycket riktigt feber som höll i sig ända till efter de första dagarna hemma.
Lillskruttan min <3
Hög feber fick hon och om det innebär utmaningar att bli tvåbarnsmor så fick utmaningen en extra skruv. Nyfådd liten gosse som behöver sin mamma och som också behöver lära sig att behöva sin mamma, och sjuk liten nybliven storasyster som så klart också behöver sin mamma.
Jag fick släppa lite på "bara jag sköter nyfåddingen" och mormor och morfar fick bada honom medan jag vaggade storasyster till sömns i famnen.
Praktiskt med en planlösning med fönster mellan badrum och sovrum på hotellet - vi såg varann i alla fall hela tiden - jag och min son!
Dagen efter stannade mormor med oss på hotellet och Alva valde att vara en hel del med henne. På kvällen stannade moster Madde och kusinerna med henne på rummet medan vi andra åt vår avslutande middag.
Kusinerna var nog ganska glada att slippa undan ännu en måltid med kinesisk mat - det var för övrigt en fantastisk måltid.
Alva var som vanligt när hon är sjuk så där vaken på ett sätt som hon annars inte är, så jag hade sällskap till långt in på natten när jag packade väskorna för på onsdagen var det dags att åka hem igen.
lördag 6 juli 2013
Är i Beijing
Flygresan gick bra. Lillen varken förstod eller uppskattade att behöva sitta fastspänd men det gick ändå helt ok.
Stora lilla storasystern hon satt i en egen stolsrad med sina två kusiner.
Det gjorde de även på vägen till Fuzhou men då bytte vi plats vid maten men nu fixade de maten själva också (med lite assistans från Madde)
Nu längtar jag hem.
Det finns massor av spännande saker att göra hör förstås men det är ju inte särskilt roligt för lillen att sitta fast längre stunder i selen i värmen och det går ju heller inte att släppa lös en snabb och nyfiken liten tvååring på så många ställen heller.
Jag längtar också efter att få äta hemma!
Inte på restaurang utan hemma.
Där maten som finns också ska serveras väldigt hungrigt hetsigt litet barn, så att det blir mindre frustration, där det inte gör något alls med kladd och där vi inte stör andra om vi låter lite mycket. ;-)
Jag längtar också efter rena kläder.
Den här resan har varit fantastisk - verkligen - men nu när den börjar närma sig sitt slut så väcks hemlängtan.
Imorgon åker vår guide till svenska ambassaden och lämnar in lillens pass, sedan har vi en halvdagsutflykt kvar. På tisdag gör vi vad vi vill och sen på onsdag flyger vi hem.
Med en familjemedlem till med oss - hur fantastiskt är inte det!
Nu när jag skriver ligger lillen och sover middag intill och jag hör samtidigt glada tjut från grannrummet där mormor och morfar bor och där Alva och kusinerna leker just nu!
Så härligt!
Stora lilla storasystern hon satt i en egen stolsrad med sina två kusiner.
Det gjorde de även på vägen till Fuzhou men då bytte vi plats vid maten men nu fixade de maten själva också (med lite assistans från Madde)
Nu längtar jag hem.
Det finns massor av spännande saker att göra hör förstås men det är ju inte särskilt roligt för lillen att sitta fast längre stunder i selen i värmen och det går ju heller inte att släppa lös en snabb och nyfiken liten tvååring på så många ställen heller.
Jag längtar också efter att få äta hemma!
Inte på restaurang utan hemma.
Där maten som finns också ska serveras väldigt hungrigt hetsigt litet barn, så att det blir mindre frustration, där det inte gör något alls med kladd och där vi inte stör andra om vi låter lite mycket. ;-)
Jag längtar också efter rena kläder.
Den här resan har varit fantastisk - verkligen - men nu när den börjar närma sig sitt slut så väcks hemlängtan.
Imorgon åker vår guide till svenska ambassaden och lämnar in lillens pass, sedan har vi en halvdagsutflykt kvar. På tisdag gör vi vad vi vill och sen på onsdag flyger vi hem.
Med en familjemedlem till med oss - hur fantastiskt är inte det!
Nu när jag skriver ligger lillen och sover middag intill och jag hör samtidigt glada tjut från grannrummet där mormor och morfar bor och där Alva och kusinerna leker just nu!
Så härligt!
fredag 5 juli 2013
Sista dagarna i Fujian-provinsen
Igår hade vi en halvdagsutflykt till panda-center.
Det var varmt! Väldigt varmt!
Men ändå en rolig utflykt för både stora och små.
KaiKai tyckte pandorna var jättespännande och jag tyckte också att det var roligt att få se dem i verkligheten. Det finns bara 100 jättepandor kvar i världen och man försöker skydda dem från att försvinna helt.
Vår guide blev dålig under gårdagens utflykt och fick ringa in en kollega. Den lunch hon skulle ta oss på blev ändrad till hotellet - hurra! Det är så mycket skönare att äta här med tillgång till rummet när man vill och där man kan välja mat lite mera fritt och där KaiKai kan få sova middag i sin säng direkt efter maten.
Jag hoppas bara att vår supergulliga guide mår bättre imorgon och att det är hon som följer med oss till flygplatsen för jag vill verkligen få möjlighet att säga hejdå till henne
Annars var gårdagens höjdpunkt att KaiKai lät mig mata honom för första gången.
Det är ju svårt att veta vad som är vanlig tvåårssjälvständighet och vad som är "hinder" att ta sig igenom, men alla små steg mot närhet och beroende är så klart viktiga milstolpar i vår relation.
KaiKai måste få erfarenhet av vad det är att ha en mamma, vad det innebär att vara ett litet barn i en familj och vara omhuldad och omhändertagen och älskad.
För även om han uppenbarligen hade en nära relation till de som tagit hand om honom på barnhemmet så är det en annan sak. En helt annan sak! Han måste också så klart bygga upp sin relation till mig och till sin syster och börja lita på oss helt fullt ut. Vi har fått en bra start men vi är bara i starten än!
Idag har vi inte haft några utflykter på schemat. Det enda inbokade som skulle hända idag var att en polis skulle komma till hotellet för att hjälpa till att ordna så att KaiKai skulle få sitt pass.
Och det gick alldeles utmärkt - en enda underskrift så var det klart. Jag höll på att gapa av förvåning - ingenting annat har liksom varit så enkelt. Nu tror jag visserligen att guiden har ordnat med en massa förarbete som jag inte behövt bry mig om - mycket skönt!
Sen ikväll skedde ännu en av de där milstolparna - en jättestor sådan!
KaiKai hade nästan somnat i sin spjälsäng när storasyster kom in med buller och bång efter att ha lekt hos kusinerna.
Hon ville då upp i famnen - och då ställde sig KaiKai upp och krävde detsamma!
Och sen - när Alva låg på plats i sängen och KaiKai var tillbaka till spjälsängen - då hände det!
Lillskrutten kröp över från spjälsängen till mig, kröp tätt tätt intill och efter att ha bökat och busat lite så somnade han så!
Känns bara underbart!
Imorgon bitti lämnar vi vackra varma Fuzhou och flyger till Beijing igen.
Jag är övertygad om att vi kommer att komma tillbaka - om nu bara lillebror vill det när han blir äldre förstås!
Jag bävar lite inför logistiken med två barn på flyget - lillebror med en glupande aptit och med en förkärlek att göra soppa av all mat han får och lilla storasystern som också är en liten skrutta som behöver sin mamma.
Flyget hit gick utmärkt - då satt Alva med kusinerna i en egen rad och kom bara till mig vid just maten men det är nog tveksamt om det kommer att gå lika lätt nu.
Nåväl - en övning inför nästa flygning - på onsdag.
Nu till packningen och sedan ska jag försöka få plats mellan mina fina barn som sover så sött!
Det var varmt! Väldigt varmt!
Men ändå en rolig utflykt för både stora och små.
KaiKai tyckte pandorna var jättespännande och jag tyckte också att det var roligt att få se dem i verkligheten. Det finns bara 100 jättepandor kvar i världen och man försöker skydda dem från att försvinna helt.
Vår guide blev dålig under gårdagens utflykt och fick ringa in en kollega. Den lunch hon skulle ta oss på blev ändrad till hotellet - hurra! Det är så mycket skönare att äta här med tillgång till rummet när man vill och där man kan välja mat lite mera fritt och där KaiKai kan få sova middag i sin säng direkt efter maten.
Jag hoppas bara att vår supergulliga guide mår bättre imorgon och att det är hon som följer med oss till flygplatsen för jag vill verkligen få möjlighet att säga hejdå till henne
Annars var gårdagens höjdpunkt att KaiKai lät mig mata honom för första gången.
Det är ju svårt att veta vad som är vanlig tvåårssjälvständighet och vad som är "hinder" att ta sig igenom, men alla små steg mot närhet och beroende är så klart viktiga milstolpar i vår relation.
KaiKai måste få erfarenhet av vad det är att ha en mamma, vad det innebär att vara ett litet barn i en familj och vara omhuldad och omhändertagen och älskad.
För även om han uppenbarligen hade en nära relation till de som tagit hand om honom på barnhemmet så är det en annan sak. En helt annan sak! Han måste också så klart bygga upp sin relation till mig och till sin syster och börja lita på oss helt fullt ut. Vi har fått en bra start men vi är bara i starten än!
Idag har vi inte haft några utflykter på schemat. Det enda inbokade som skulle hända idag var att en polis skulle komma till hotellet för att hjälpa till att ordna så att KaiKai skulle få sitt pass.
Och det gick alldeles utmärkt - en enda underskrift så var det klart. Jag höll på att gapa av förvåning - ingenting annat har liksom varit så enkelt. Nu tror jag visserligen att guiden har ordnat med en massa förarbete som jag inte behövt bry mig om - mycket skönt!
Sen ikväll skedde ännu en av de där milstolparna - en jättestor sådan!
KaiKai hade nästan somnat i sin spjälsäng när storasyster kom in med buller och bång efter att ha lekt hos kusinerna.
Hon ville då upp i famnen - och då ställde sig KaiKai upp och krävde detsamma!
Och sen - när Alva låg på plats i sängen och KaiKai var tillbaka till spjälsängen - då hände det!
Lillskrutten kröp över från spjälsängen till mig, kröp tätt tätt intill och efter att ha bökat och busat lite så somnade han så!
Känns bara underbart!
Imorgon bitti lämnar vi vackra varma Fuzhou och flyger till Beijing igen.
Jag är övertygad om att vi kommer att komma tillbaka - om nu bara lillebror vill det när han blir äldre förstås!
Jag bävar lite inför logistiken med två barn på flyget - lillebror med en glupande aptit och med en förkärlek att göra soppa av all mat han får och lilla storasystern som också är en liten skrutta som behöver sin mamma.
Flyget hit gick utmärkt - då satt Alva med kusinerna i en egen rad och kom bara till mig vid just maten men det är nog tveksamt om det kommer att gå lika lätt nu.
Nåväl - en övning inför nästa flygning - på onsdag.
Nu till packningen och sedan ska jag försöka få plats mellan mina fina barn som sover så sött!
onsdag 3 juli 2013
"Ledig dag"
Första dagen utan tid att passa, första dagen då jag slapp att väcka barn - skönt!
På förmiddagen fick lillebror prova poolen för första gången och han gillade det verkligen.
De andra barnen badar och badar så det står härliga till. Det är ju galet varmt här och väldigt varmt i vattnet också så de njuter.
Vi blev sena till lunchen så jag, Alva och KaiKai fixade nudlar på rummet, sedan sov KaiKai middag. Alva följde med resten av sällskapet på en liten utflykt. Vår guide - som kom till mitt rum så att jag skulle få kontrollera och sedan få alla handlingar - tyckte nog att de var galna. Det är för varmt för att röra sig ute idag sa hon, och ja, jag håller med.
KaiKai och jag hade en egen mysstund på hotellet, det är skönt att få dem och hinna ägna all uppmärksamhet åt honom även om jag verkligen saknar Alva när hon är borta så mycket som hon är.
Men det är skönt för henne också - hon har roligt med resten av familjen och får vila från den stora omställningen.
Jag är såå glad att jag har dem med mig. Underbart att få dela alla upplevelser med dem! En jättestor hjälp för oss alla! Och det blir ju en helt annan resa för Alva än vad det hade blivit annars!
På kvällen kändes det som om vi var med om en annan milstolpe.
Alva grät och var ledsen (för att hennes mamma skulle tvinga henne att gå på toaletten innan läggdags ;-)) och KaiKai kom fram och klappade mjukt på henne och kramade henne flera gånger!
Känns så skönt att se!!
Han ropar också efter henne - han ropar Alva och han säger också storasyster på kinesiska!
Nu är det onsdag kväll. Vi landade i Kina förra onsdagen och vi åker hem nästa.
Halvtid alltså...
Beijing-dagarna känns redan avlägsna.
Så många upplevelser sedan dess.
Nu ska vi vara här till på lördag - då flyger vi tillbaka igen.
Imorgon väntar en utflykt till ett panda-center på förmiddagen.
På fredag en ledig dag igen, men en polis kommer hit till hotellet för att fixa KaiKais pass och på kvällen ska vi äta middag någon annanstans vilket känns lite ansträngande måste jag säga.
Många måltider vid fint dukat bord med ovanliga rätter och påpasslig uppvaktning med barn som inte riktigt köper situationen har det blivit.
Är vi på hotellet så kan man i alla fall lämna och gå till rummet när man vill - men men nu är det som det är.
Jag kommer ihåg att jag när jag hämtade Alva i Vietnam längtade efter att få slippa gå på restaurang och nu har faktiskt samma känsla infunnit sig här.
Det ska bli skönt att få sitta i sitt eget kök med sina egna bestick och tallrikar och äta mat när och hur man vill - det ska det faktiskt. ;-)
Även om maten är fantastiskt god och det är skönt att slippa laga den. ;-)
På förmiddagen fick lillebror prova poolen för första gången och han gillade det verkligen.
De andra barnen badar och badar så det står härliga till. Det är ju galet varmt här och väldigt varmt i vattnet också så de njuter.
Vi blev sena till lunchen så jag, Alva och KaiKai fixade nudlar på rummet, sedan sov KaiKai middag. Alva följde med resten av sällskapet på en liten utflykt. Vår guide - som kom till mitt rum så att jag skulle få kontrollera och sedan få alla handlingar - tyckte nog att de var galna. Det är för varmt för att röra sig ute idag sa hon, och ja, jag håller med.
KaiKai och jag hade en egen mysstund på hotellet, det är skönt att få dem och hinna ägna all uppmärksamhet åt honom även om jag verkligen saknar Alva när hon är borta så mycket som hon är.
Men det är skönt för henne också - hon har roligt med resten av familjen och får vila från den stora omställningen.
Jag är såå glad att jag har dem med mig. Underbart att få dela alla upplevelser med dem! En jättestor hjälp för oss alla! Och det blir ju en helt annan resa för Alva än vad det hade blivit annars!
På kvällen kändes det som om vi var med om en annan milstolpe.
Alva grät och var ledsen (för att hennes mamma skulle tvinga henne att gå på toaletten innan läggdags ;-)) och KaiKai kom fram och klappade mjukt på henne och kramade henne flera gånger!
Känns så skönt att se!!
Han ropar också efter henne - han ropar Alva och han säger också storasyster på kinesiska!
Nu är det onsdag kväll. Vi landade i Kina förra onsdagen och vi åker hem nästa.
Halvtid alltså...
Beijing-dagarna känns redan avlägsna.
Så många upplevelser sedan dess.
Nu ska vi vara här till på lördag - då flyger vi tillbaka igen.
Imorgon väntar en utflykt till ett panda-center på förmiddagen.
På fredag en ledig dag igen, men en polis kommer hit till hotellet för att fixa KaiKais pass och på kvällen ska vi äta middag någon annanstans vilket känns lite ansträngande måste jag säga.
Många måltider vid fint dukat bord med ovanliga rätter och påpasslig uppvaktning med barn som inte riktigt köper situationen har det blivit.
Är vi på hotellet så kan man i alla fall lämna och gå till rummet när man vill - men men nu är det som det är.
Jag kommer ihåg att jag när jag hämtade Alva i Vietnam längtade efter att få slippa gå på restaurang och nu har faktiskt samma känsla infunnit sig här.
Det ska bli skönt att få sitta i sitt eget kök med sina egna bestick och tallrikar och äta mat när och hur man vill - det ska det faktiskt. ;-)
Även om maten är fantastiskt god och det är skönt att slippa laga den. ;-)
Besökte lillens barnhem igår
Och visst behövdes tapperhet för att ta sig igenom den dagen.
Av oss allihop!
Det är tre timmars bussresa till lillebrors hemstad och bara det kan ju vara en utmaning med en nyfådd tvååring och en nykläckt storasyster som är lite upp och ner i humöret.
Lillebror fortsatte i alla fall att vara nöjd i situationen, han satt mestadels i selen och det funkar bra.
Landskapet vi färdades genom var hissnande vackert - ett bergslandskap med mycket teodlingar.
Vägen var ganska ny och vi åkte genom en massa tunnlar genom bergen.
När vi hade cirka en halvtimme kvar till lillebrors födelsestad och tålamodet började tryta lite hos flera av oss - ja då gick bussen sönder. På motorvägen, mitt på dagen, kanske 40 graders värme och ingen skugga i närheten.
Ersättningsbuss ringdes in från två håll och vi skulle ta den som kom fortast fram men ingen kunde ju vara där direkt förstås.
Det blev genast outhärdligt varmt inne i bussen men efter ett tag kom tack och lov en polisbil som stannade och lät barnen, morfar och så jag och min syster sitta i deras bil och vänta.
Det blev ju ett spännande äventyr i sig att få sitta där.
Poliserna svettades och försökte hitta skugga bland buskaget i den branta slänten medan vi satt i bussen.
Någon slags trafikbil kom sedan fram och då fick de byta plats med några av poliserna :-)
Ny buss kom, mina båda barn var hungriga och trötta, lillen hade bajsat i blöjan och lunch med barnhemspersonal väntade på restaurang i Nanping.
Jag bytte blöja i bussen, KaiKai somnade i selen, Alva somnade precis när vi var framme vid restaurangen, vaknade på ett uselt humör och där skulle vi sedan äta en fantastisk måltid tillsammans.
KaiKai vaknade efter ett kort slag, jag satt med KaiKai på ena sidan och Alva på andra, höll jag en hand på KaiKai skulle jag hålla en på Alva, Alva ville inte äta, KaiKai ville, jag förväntades äta och lunchen bestod alltså av jag vet inte hur många olika kinesiska rätter som skulle intas med pinnar.
Samtidigt så var det en möjlighet att få ställa frågor om KaiKai och jag förväntades också hålla i någon slags tackskål till barnhemsdirektören. Mina vädjanden till resten av familjen att säga några ord i stället gick inte fram, min hjärna kokade av stress men det gick nog någorlunda ändå.
Lättnaden var enorm när måltiden var över. När jag suckade över upplevelsen senare på kvällen blev de andra förvånade. De hade inte märkt på mig hur ansträngande det var utan tyckte att jag sett så lugn ut.
Kanske ska försöka mig på en pokerkarriär eller något ;-)
Sen var det dags att besöka barnhemmet.
Vi åkte bil dit och när vi kom fram så började min fina lilla pojke ropa något. Jag fick senare veta att han ropade sin version av sin nannys namn.
Vi fick gå in i någon slags konferenslokal där en film om barnhemmet snurrade, frukt var framställd och foton av andra barn som varit där tidigare, och så kom ett äldre par in - lillebrors nanny och hennes man.
Mitt hjärta både gläder sig och gråter när jag tänker på det.
Det finns ingen tvekan om att de stått varandra nära och lillebror satt så självklart i hennes famn.
De hade med sig ägg till honom som han tycker om och han och Alva åt varsitt ägg.
Och lilla arga Alva då. Som varit svartsjuk och var trött och hungrig och allmänt sliten och som jag ändå berättade för att jag ville att hon skulle visa för barnhemmet att lillebror fått en snäll storasyster - hon klappade på honom och kramade honom och pussade på honom.
Till en viss del för att paret var så gosiga med honom tror jag - hon bevakar honom också - det är hennes lillebror.
Lillebrors handavtryck sattes i en bok, jag fick skriva min namnteckning och man tog kort på oss som sedan skulle sitta där.
Lillebror ville inte lämna nannyns famn men blev lockad därifrån och utan att varken han eller jag märkte det så lämnade paret oss.
Jag hoppas och tror att jag fick fram hur tacksam jag är till dem.
Sen skulle vi gå och titta på lillebrors rum, jag bar lillebror och Alva ville också upp och det var varmt och svettigt och känslomässigt tufft och vi fick se de rum där han levt sina första två år.
När vi kom in i rummet blev han hysteriskt ledsen. Han grät och skrek och var förtvivlad.
Vi fick också titta på det fina lekrum som flera foton som jag fått på honom varit tagna i, barnen har fått leka där på dagarna och vi var i hans favoritrum men han bara grät.
Kusinerna och Alva hann leka lite och det känns bra att de fick med sig upplevelsen av det roliga rummet därifrån.
Jag gick ut med ledsna lillebror vilket gjorde Alva hysteriskt ledsen och ett tag stod jag där med två ledsna barn och grät själv också.
Tufft, tufft, tufft.
Då skulle det tas gruppbild men det sa jag nej till ;-)
Vi började gå mot bussen och lillebror lugnade ner sig, vi tog en gruppbild utanför porten in istället och lillen var sedan lugn när vi satte oss i bussen.
Alva somnade mot min arm, lillen somnade i selen och även jag sov en stund där i bussen.
Jag är glad att vi åkte dit - jag är glad att jag har träffat de personer som tagit hand om och älskat lille KaiKai, jag är glad över att ha en liten bild av hur hans första år har varit, och jag är glad över att det är över.
Kvällen var sedan jättehärlig.
KaiKai var glad igen, Alva var glad igen, åt mat med moster och kusin Vilma, de ägnade sig åt att doppa allt möjligt i chokladfontänen innan själva middagen.
Sedan tog de andra ett långt kvällsbad i poolen medan jag och KaiKai var på hotellrummet och han badade och lekte i badkaret istället.
Älskade lilla KaiKai - jag viskade löften till honom när han var så där ledsen. Jag lovade honom att det skulle bli bra, jag lovade honom att det inte ska fortsätta vara så här tufft, jag lovade honom att alltid älska honom - och som jag älskar honom redan nu!!
Av oss allihop!
Det är tre timmars bussresa till lillebrors hemstad och bara det kan ju vara en utmaning med en nyfådd tvååring och en nykläckt storasyster som är lite upp och ner i humöret.
Lillebror fortsatte i alla fall att vara nöjd i situationen, han satt mestadels i selen och det funkar bra.
Landskapet vi färdades genom var hissnande vackert - ett bergslandskap med mycket teodlingar.
Vägen var ganska ny och vi åkte genom en massa tunnlar genom bergen.
När vi hade cirka en halvtimme kvar till lillebrors födelsestad och tålamodet började tryta lite hos flera av oss - ja då gick bussen sönder. På motorvägen, mitt på dagen, kanske 40 graders värme och ingen skugga i närheten.
Ersättningsbuss ringdes in från två håll och vi skulle ta den som kom fortast fram men ingen kunde ju vara där direkt förstås.
Det blev genast outhärdligt varmt inne i bussen men efter ett tag kom tack och lov en polisbil som stannade och lät barnen, morfar och så jag och min syster sitta i deras bil och vänta.
Det blev ju ett spännande äventyr i sig att få sitta där.
Poliserna svettades och försökte hitta skugga bland buskaget i den branta slänten medan vi satt i bussen.
Någon slags trafikbil kom sedan fram och då fick de byta plats med några av poliserna :-)
Ny buss kom, mina båda barn var hungriga och trötta, lillen hade bajsat i blöjan och lunch med barnhemspersonal väntade på restaurang i Nanping.
Jag bytte blöja i bussen, KaiKai somnade i selen, Alva somnade precis när vi var framme vid restaurangen, vaknade på ett uselt humör och där skulle vi sedan äta en fantastisk måltid tillsammans.
KaiKai vaknade efter ett kort slag, jag satt med KaiKai på ena sidan och Alva på andra, höll jag en hand på KaiKai skulle jag hålla en på Alva, Alva ville inte äta, KaiKai ville, jag förväntades äta och lunchen bestod alltså av jag vet inte hur många olika kinesiska rätter som skulle intas med pinnar.
Samtidigt så var det en möjlighet att få ställa frågor om KaiKai och jag förväntades också hålla i någon slags tackskål till barnhemsdirektören. Mina vädjanden till resten av familjen att säga några ord i stället gick inte fram, min hjärna kokade av stress men det gick nog någorlunda ändå.
Lättnaden var enorm när måltiden var över. När jag suckade över upplevelsen senare på kvällen blev de andra förvånade. De hade inte märkt på mig hur ansträngande det var utan tyckte att jag sett så lugn ut.
Kanske ska försöka mig på en pokerkarriär eller något ;-)
Sen var det dags att besöka barnhemmet.
Vi åkte bil dit och när vi kom fram så började min fina lilla pojke ropa något. Jag fick senare veta att han ropade sin version av sin nannys namn.
Vi fick gå in i någon slags konferenslokal där en film om barnhemmet snurrade, frukt var framställd och foton av andra barn som varit där tidigare, och så kom ett äldre par in - lillebrors nanny och hennes man.
Mitt hjärta både gläder sig och gråter när jag tänker på det.
Det finns ingen tvekan om att de stått varandra nära och lillebror satt så självklart i hennes famn.
De hade med sig ägg till honom som han tycker om och han och Alva åt varsitt ägg.
Och lilla arga Alva då. Som varit svartsjuk och var trött och hungrig och allmänt sliten och som jag ändå berättade för att jag ville att hon skulle visa för barnhemmet att lillebror fått en snäll storasyster - hon klappade på honom och kramade honom och pussade på honom.
Till en viss del för att paret var så gosiga med honom tror jag - hon bevakar honom också - det är hennes lillebror.
Lillebrors handavtryck sattes i en bok, jag fick skriva min namnteckning och man tog kort på oss som sedan skulle sitta där.
Lillebror ville inte lämna nannyns famn men blev lockad därifrån och utan att varken han eller jag märkte det så lämnade paret oss.
Jag hoppas och tror att jag fick fram hur tacksam jag är till dem.
Sen skulle vi gå och titta på lillebrors rum, jag bar lillebror och Alva ville också upp och det var varmt och svettigt och känslomässigt tufft och vi fick se de rum där han levt sina första två år.
När vi kom in i rummet blev han hysteriskt ledsen. Han grät och skrek och var förtvivlad.
Vi fick också titta på det fina lekrum som flera foton som jag fått på honom varit tagna i, barnen har fått leka där på dagarna och vi var i hans favoritrum men han bara grät.
Kusinerna och Alva hann leka lite och det känns bra att de fick med sig upplevelsen av det roliga rummet därifrån.
Jag gick ut med ledsna lillebror vilket gjorde Alva hysteriskt ledsen och ett tag stod jag där med två ledsna barn och grät själv också.
Tufft, tufft, tufft.
Då skulle det tas gruppbild men det sa jag nej till ;-)
Vi började gå mot bussen och lillebror lugnade ner sig, vi tog en gruppbild utanför porten in istället och lillen var sedan lugn när vi satte oss i bussen.
Alva somnade mot min arm, lillen somnade i selen och även jag sov en stund där i bussen.
Jag är glad att vi åkte dit - jag är glad att jag har träffat de personer som tagit hand om och älskat lille KaiKai, jag är glad över att ha en liten bild av hur hans första år har varit, och jag är glad över att det är över.
Kvällen var sedan jättehärlig.
KaiKai var glad igen, Alva var glad igen, åt mat med moster och kusin Vilma, de ägnade sig åt att doppa allt möjligt i chokladfontänen innan själva middagen.
Sedan tog de andra ett långt kvällsbad i poolen medan jag och KaiKai var på hotellrummet och han badade och lekte i badkaret istället.
Älskade lilla KaiKai - jag viskade löften till honom när han var så där ledsen. Jag lovade honom att det skulle bli bra, jag lovade honom att det inte ska fortsätta vara så här tufft, jag lovade honom att alltid älska honom - och som jag älskar honom redan nu!!
måndag 1 juli 2013
Stor dag
lång dag
varm dag
tuff dag
stor dag
för idag blev allting klart. Idag gick adoptionen igenom och min fina lilla gosse är min son!
Så stort!
Och de är så tappra båda mina barn - på olika sätt.
Lille KaiKai - tänk vad han måste anpassa sig till nya situationer, bara hänga med i en helt förändrad värld utan att kunna förutse någonting.
Som idag till exempel. Det tog väldigt lång tid på det kontor där jag blev intervjuad och fick skriva under alla papper. (det var nya blanketter så det var första gången de användes vilket gjorde det väldigt utdraget)
Lillen fick alltså efter att ha sovit och vaknat här för första gången äta frukost i hotellmatsalen, åka buss och sedan vara länge länge på trångt och hett kontor, där bland annat den personal från barnhemmet som lämnade honom igår också satt.
och sen säga hejdå till henne (vilket gick bra) och åka buss till nästa kontor för liknande procedur och så bussen igen till varuhus och stressig och kaotisk handling innan vi landade här igen, hungriga och trötta, vilket ju också är ny miljö för honom. Och han fixar det min tappra lilla gosse.
Längtar tills jag får vara hemma med honom i lugn och ro.
Och så storasyster då. Lilla storasystern som krisade i sin nya roll idag. (lagom tills vi hunnit till kontoret där adoptionen skulle slutföras och hennes mor var mindre tillgänglig än vanligt)
Hon ville bara bara ha mamma, allt annat var jobbigt och fel och lillebror var ju bara i vägen då så klart.
Hennes jobbiga dag kulminerade när hon somnade - lagom tills vi kommit in på restaurangen för att äta middag och sedan vaknade när vi var på väg därifrån.
Trött, hungrig och hjärtskärande ledsen liten flicka hängde som en trasa och grät i min famn.
Men så plockade hon fram den där tapperheten - det märktes så tydligt att hon bestämde sig för att acceptera situationen (för den här gången ;-) <3) och så ville hon bli tröstad av lillebror, leka med lillebror, världens bästa lillebror som är så söt, så söt.
Lillebror somnade ju också långt före henne som sovit middag på kvällen så vi fick en lång, mysig, fnittrig lekstund hon och jag innan hon somnade - alldeles för sent - vilket gör mig lite bekymrad inför morgondagen.
Älskade barn, jag förstår så väl att det är jobbigt och förvirrande.
Mitt i allt detta går jag omkring och är rörd över att han är min son nu. Att jag har honom. Att han är en del av vår familj - för alltid!
Imorgon krävs nog att vi plockar upp tapperheten allihop för imorgon ska vi besöka lillebrors barnhem
Hade jag fått välja så hade jag väntat någon dag till. Vi har inte bara hunnit vara med varandra ordentligt än, och vi har bara börjat på vår väg att lära känna varandra- (även om det gläder mitt modershjärta att han sträcker upp armarna mot mig och vill bli buren och att han när han blev rädd idag sökte sig till mig. Jag känner tillförsikt - vi har en lång väg att vandra men det kommer att gå bra)
Men imorgon ska vi i alla fall till barnhemmet.
En möjlighet för mig att få se det ställe där han levt sin första tid i livet och träffa de människor som han levt med. Det kan jag inte missa.
Så jag ser fram emot det - men med viss bävan.
Nu måste jag sova!
Hoppas kunna återkomma imorgon kväll.
varm dag
tuff dag
stor dag
för idag blev allting klart. Idag gick adoptionen igenom och min fina lilla gosse är min son!
Så stort!
Och de är så tappra båda mina barn - på olika sätt.
Lille KaiKai - tänk vad han måste anpassa sig till nya situationer, bara hänga med i en helt förändrad värld utan att kunna förutse någonting.
Som idag till exempel. Det tog väldigt lång tid på det kontor där jag blev intervjuad och fick skriva under alla papper. (det var nya blanketter så det var första gången de användes vilket gjorde det väldigt utdraget)
Lillen fick alltså efter att ha sovit och vaknat här för första gången äta frukost i hotellmatsalen, åka buss och sedan vara länge länge på trångt och hett kontor, där bland annat den personal från barnhemmet som lämnade honom igår också satt.
och sen säga hejdå till henne (vilket gick bra) och åka buss till nästa kontor för liknande procedur och så bussen igen till varuhus och stressig och kaotisk handling innan vi landade här igen, hungriga och trötta, vilket ju också är ny miljö för honom. Och han fixar det min tappra lilla gosse.
Längtar tills jag får vara hemma med honom i lugn och ro.
Och så storasyster då. Lilla storasystern som krisade i sin nya roll idag. (lagom tills vi hunnit till kontoret där adoptionen skulle slutföras och hennes mor var mindre tillgänglig än vanligt)
Hon ville bara bara ha mamma, allt annat var jobbigt och fel och lillebror var ju bara i vägen då så klart.
Hennes jobbiga dag kulminerade när hon somnade - lagom tills vi kommit in på restaurangen för att äta middag och sedan vaknade när vi var på väg därifrån.
Trött, hungrig och hjärtskärande ledsen liten flicka hängde som en trasa och grät i min famn.
Men så plockade hon fram den där tapperheten - det märktes så tydligt att hon bestämde sig för att acceptera situationen (för den här gången ;-) <3) och så ville hon bli tröstad av lillebror, leka med lillebror, världens bästa lillebror som är så söt, så söt.
Lillebror somnade ju också långt före henne som sovit middag på kvällen så vi fick en lång, mysig, fnittrig lekstund hon och jag innan hon somnade - alldeles för sent - vilket gör mig lite bekymrad inför morgondagen.
Älskade barn, jag förstår så väl att det är jobbigt och förvirrande.
Mitt i allt detta går jag omkring och är rörd över att han är min son nu. Att jag har honom. Att han är en del av vår familj - för alltid!
Imorgon krävs nog att vi plockar upp tapperheten allihop för imorgon ska vi besöka lillebrors barnhem
Hade jag fått välja så hade jag väntat någon dag till. Vi har inte bara hunnit vara med varandra ordentligt än, och vi har bara börjat på vår väg att lära känna varandra- (även om det gläder mitt modershjärta att han sträcker upp armarna mot mig och vill bli buren och att han när han blev rädd idag sökte sig till mig. Jag känner tillförsikt - vi har en lång väg att vandra men det kommer att gå bra)
Men imorgon ska vi i alla fall till barnhemmet.
En möjlighet för mig att få se det ställe där han levt sin första tid i livet och träffa de människor som han levt med. Det kan jag inte missa.
Så jag ser fram emot det - men med viss bävan.
Nu måste jag sova!
Hoppas kunna återkomma imorgon kväll.
söndag 30 juni 2013
Det finns en famn precis där du hör hemma
http://m.youtube.com/watch?v=VIQIM79MBqI
"Hur ska det gå, hur ska det bli?
Var inte rädd, jag håller i!
Det finns en famn precis där du hör hemma!"
"Hur ska det gå, hur ska det bli?
Var inte rädd, jag håller i!
Det finns en famn precis där du hör hemma!"
Mina barn sover lugnt bakom mig
Mina barn!
Min fina fina Alva som nu är storasyster på alla sätt och vis och min fina fina KaiKai som nu är här hos oss!
Allt har gått över förväntan bra även om proceduren kring överlämnandet var mer än lovligt kaotiskt.
Men förutom det så kan jag inte förstå hur smärtfritt det här har varit hittills. Och han är så fantastiskt fin min lille son!
Hur ska jag beskriva vårt första möte?
Och ska jag det?
Ja, det ska jag för även om det inte var upplagt som jag skulle vilja så finns det ingen illvilja i det, det märktes tydligt att alla inblandade ville att det skulle gå bra för min lille gosse.
Ska försöka skildra dagen.
Innan:
Han skulle ju inte komma förrän 15.30 - lillen - och eftersom jag inte ville stressa upp storasyster så försökte jag vara så lugn och samlad som möjligt och inte prata alls så mycket om vad som komma skulle.
Jag har velat fram och tillbaka kring om jag skulle ha med Alva på vårt första möte. På ett sätt ville jag så klart ha det men samtidigt så var jag rädd att det skulle gå alldeles på tok. Att hon skulle bli uppochner, mammig, arg och klängig, eller att han skulle vara hysteriskt rädd och ledsen och att det bara skulle göra henne ont att vara med, och också för att jag ville kunna ägna mig åt honom och följa honom
I alla fall så sa jag till Alva att jag inte trodde att hon fick vara med på första mötet och frågade om hon ville vara med kusinerna eller mormor och morfar då och hon svarade lugnt att hon ville vara med kusinerna och sen var det inte mer med det. Ingen dramatik kring att jag skulle gå alls. Är så tacksam över att ha allt det stöd jag har med mig hemifrån. Underlättar något enormt.
Jag är också väldigt glad över att Alva inte var med på det första mötet som det sedan blev för det hade varit förskräckligt för henne.
I alla fall så har vi badat och solat på förmiddagen.
Åt lunch tillsammans allihop och sen var det bara jag och Madlene - min syster - som var med på första mötet.
Klockan 15 kom guiden och kollade att jag hade rätt papper med mig, jag sprang på toa tre gånger på 10 minuter tror jag ;-) och sen fick jag börja fylla i blanketter.
Helt plötsligt skulle jag fylla i det namn som jag vill att han ska heta sen och jag som inte hade tänkt klart kring stavning eller ordning på namnen fick helt enkelt bestämma mig.
Nu vill jag egentligen ändra ordning på andra- och tredjenamnet men vi får väl se om det går att göra när vi kommer hem.
Och sen kom han!
Första mötet:
In kommer min lille gosse gående. Han håller en kvinna i handen som börjar skjuta honom framför sig och säga mama, mama och vill uppenbarligen att han ska gå till sin nya mamma.
Det vill inte han. Han är blyg och inte det minsta sugen på att komma fram till mig.
Jag vill ta det lugnt, skapa kontakt och locka honom och hinner börja lite med det. Lite...
Jag hann så långt att han tagit emot någon leksak och också tagit emot och ätit ett kex - då kommer en man in och lyfter upp honom i famnen.
Baba eller papa säger de och jag tror att det betyder pappa och att det kanske är någon från barnhemmet som han känner.
Men det var läkaren som skulle undersöka honom så innan jag ens har kommit så nära att jag fått mer än peta på honom så ska han läkarundersökas på ett konferensbord framför en grupp med människor.
Han är så klart jätterädd och ledsen och under en del av undersökningen skriker han hysteriskt.
Om jag kunde hålla tillbaka tårarna - nä så klart inte!
Läkaren var rar och gjorde sitt bästa liksom de andra men situationen var så klart hemsk för honom.
Sen när han var läkarundersökt, ja då skulle jag ju få information från läkaren. Som tyvärr pratade på engelska så guiden behövde ju inte tolka. En mycket svårtydd engelska till skillnad från guidens.
Så medan övriga i rummet lekte med KaiKai så pratade jag med läkaren. (bara goda nyheter by the way)
Sen när det var gjort - ja, då skulle jag fylla i en massa fler blanketter och efter det - ja då var det dags för fotografen som satt i rummet att ta det obligatoriska familjefotot.
Så när jag skulle ta honom i famnen för att vi skulle bli fotade officiellt så var det första gången som jag egentligen höll i honom.
Mamma Mia!
Sen var det dags för alla att gå därifrån. Han blev orolig när de från barnhemmet gick men guiden kunde lugna honom och sen fick jag honom i famnen och det gick bra.
Han tittade nyfiket på allt runtomkring sig medan vi åkte tillbaka till vårt hotellrum.
Efter:
När vi kom till rummet hämtade vi dit storasyster Alva på en gång.
Och vilken fantastisk storasyster sen då. Hon var så glad och så ivrig och anpassade sig så fint till situationen som inte var lätt för lilla lillebror var ganska avvaktande. Han hade ingen lust att bli pussad och kramad eller undersökt för närgånget.
Storasyster ville absolut inte dela med sig av lillebror till resten av familjen så de fick vackert vänta ett tag medan vi bekantade oss med varandra på hotellrummet - vi tre.
Så klart det bästa för oss också - alla tre. Lite senare fick de på nåder titta på honom men leka med honom - nej, där gick gränsen för hennes generositet.
Jag hoppas att hon släpper på det snart för kusinerna och de övriga är såå ivriga så klart.
Vi lekte en stund på rummet medan övriga familjen köpte glass i värmen och Alva fortsatte att vara fantastisk mot lillebror.
Hon sa att det inte gjorde något om jag tyckte att han var sötast vilket jag förstås försäkrade att jag inte tyckte, utan att jag tyckte att båda barnen var sötast och hon berättade att hon skulle springa sakta så att han skulle få vinna för hon trodde inte att han tyckte om att förlora ;-)
Lille KaiKai skrattade, sjöng, klättrade, lekte, pratade och var bara så härlig och full av liv.
Sen efter ett tag valde Alva att gå och leka med kusinerna och jag och KaiKai fick vara själva ett tag, vilket känns jättevärdefullt faktiskt.
Jag fick upp mat till oss på rummet medan Alva följde med resten av gänget och åt på restaurangen och sedan badade de i poolen sent på kvällen.
De andra har förresten fått möta honom lite småstunder. Kusinerna har gett presenter och lekt lite med honom och Magnus och mormor och morfar har också träffat honom. Morfar och KaiKai har hunnit busa med varandra. ;-)
Väl själva på rummet så fortsatte han att vara glad och nyfiken.
Jag hällde upp vatten i badkaret och KaiKai klev glatt i direkt. Hans sätt att bara hantera situationen är - ja hur ska jag beskriva den. Fantastisk men väcker också vemod i mig, lille lille vän, vad tänker du, vad känner du, vad får dig att klara av att bara anpassa dig så här?
I alla fall är det ju jätteskönt att han är lugn och glad och leker och vill vara i famnen och äter och dricker och pratar och visar vad han vill.
Han är bestämd och tydlig måste jag säga ;-)
Efter middag och bad var det dags för nattning. Båda barnen i pyjamas, båda barnens tänder borstades, båda barnen fick varsin flaska/mugg med välling - och då klättrade KaiKai upp i sängen och lade sig själv.
Jag har fått en spjälsäng på rummet, jag vill gärna ha honom nära mig på natten, men vill så klart inte göra omställningen svårare än nödvändigt för honom.
Han är van vid att sova i spjälsäng, han visade att han var beredd att sova där och inte skulle jag försöka ändra på det också en dag som denna.
Han låg och drack välling i spjälsängen medan vi låg intill och läste godnattsaga - och några minuter i halv elva sov han. Han somnar tydligen alltid så sent enligt uppgifter från barnhemmet.
Alva somnade lite senare men relativt lätt hon med - och nu sitter jag här.
Båda sover bakom min rygg - KaiKai vaknade till nyss (så jag fick röra lite vid honom - jippie ;-)) men somnade om igen.
Rummet är KAOTISKT!
Jag måste förbereda en hel del inför morgondagen och jag känner mig lite orolig för att han ska klättra ur sängen när jag sover - för det kan han uppenbarligen.
Men nu har jag honom - min son!
Ja, ok, jag har bara tillfällig vårdnad om honom till imorgon förmiddag. Då skriver jag på de slutgiltiga handlingarna och då är allt klart enligt både kinesisk och svensk lag.
Jag har två barn!
Kan ni fatta!!
Är så fylld av känslor!
Min fina fina Alva som nu är storasyster på alla sätt och vis och min fina fina KaiKai som nu är här hos oss!
Allt har gått över förväntan bra även om proceduren kring överlämnandet var mer än lovligt kaotiskt.
Men förutom det så kan jag inte förstå hur smärtfritt det här har varit hittills. Och han är så fantastiskt fin min lille son!
Hur ska jag beskriva vårt första möte?
Och ska jag det?
Ja, det ska jag för även om det inte var upplagt som jag skulle vilja så finns det ingen illvilja i det, det märktes tydligt att alla inblandade ville att det skulle gå bra för min lille gosse.
Ska försöka skildra dagen.
Innan:
Han skulle ju inte komma förrän 15.30 - lillen - och eftersom jag inte ville stressa upp storasyster så försökte jag vara så lugn och samlad som möjligt och inte prata alls så mycket om vad som komma skulle.
Jag har velat fram och tillbaka kring om jag skulle ha med Alva på vårt första möte. På ett sätt ville jag så klart ha det men samtidigt så var jag rädd att det skulle gå alldeles på tok. Att hon skulle bli uppochner, mammig, arg och klängig, eller att han skulle vara hysteriskt rädd och ledsen och att det bara skulle göra henne ont att vara med, och också för att jag ville kunna ägna mig åt honom och följa honom
I alla fall så sa jag till Alva att jag inte trodde att hon fick vara med på första mötet och frågade om hon ville vara med kusinerna eller mormor och morfar då och hon svarade lugnt att hon ville vara med kusinerna och sen var det inte mer med det. Ingen dramatik kring att jag skulle gå alls. Är så tacksam över att ha allt det stöd jag har med mig hemifrån. Underlättar något enormt.
Jag är också väldigt glad över att Alva inte var med på det första mötet som det sedan blev för det hade varit förskräckligt för henne.
I alla fall så har vi badat och solat på förmiddagen.
Åt lunch tillsammans allihop och sen var det bara jag och Madlene - min syster - som var med på första mötet.
Klockan 15 kom guiden och kollade att jag hade rätt papper med mig, jag sprang på toa tre gånger på 10 minuter tror jag ;-) och sen fick jag börja fylla i blanketter.
Helt plötsligt skulle jag fylla i det namn som jag vill att han ska heta sen och jag som inte hade tänkt klart kring stavning eller ordning på namnen fick helt enkelt bestämma mig.
Nu vill jag egentligen ändra ordning på andra- och tredjenamnet men vi får väl se om det går att göra när vi kommer hem.
Och sen kom han!
Första mötet:
In kommer min lille gosse gående. Han håller en kvinna i handen som börjar skjuta honom framför sig och säga mama, mama och vill uppenbarligen att han ska gå till sin nya mamma.
Det vill inte han. Han är blyg och inte det minsta sugen på att komma fram till mig.
Jag vill ta det lugnt, skapa kontakt och locka honom och hinner börja lite med det. Lite...
Jag hann så långt att han tagit emot någon leksak och också tagit emot och ätit ett kex - då kommer en man in och lyfter upp honom i famnen.
Baba eller papa säger de och jag tror att det betyder pappa och att det kanske är någon från barnhemmet som han känner.
Men det var läkaren som skulle undersöka honom så innan jag ens har kommit så nära att jag fått mer än peta på honom så ska han läkarundersökas på ett konferensbord framför en grupp med människor.
Han är så klart jätterädd och ledsen och under en del av undersökningen skriker han hysteriskt.
Om jag kunde hålla tillbaka tårarna - nä så klart inte!
Läkaren var rar och gjorde sitt bästa liksom de andra men situationen var så klart hemsk för honom.
Sen när han var läkarundersökt, ja då skulle jag ju få information från läkaren. Som tyvärr pratade på engelska så guiden behövde ju inte tolka. En mycket svårtydd engelska till skillnad från guidens.
Så medan övriga i rummet lekte med KaiKai så pratade jag med läkaren. (bara goda nyheter by the way)
Sen när det var gjort - ja, då skulle jag fylla i en massa fler blanketter och efter det - ja då var det dags för fotografen som satt i rummet att ta det obligatoriska familjefotot.
Så när jag skulle ta honom i famnen för att vi skulle bli fotade officiellt så var det första gången som jag egentligen höll i honom.
Mamma Mia!
Sen var det dags för alla att gå därifrån. Han blev orolig när de från barnhemmet gick men guiden kunde lugna honom och sen fick jag honom i famnen och det gick bra.
Han tittade nyfiket på allt runtomkring sig medan vi åkte tillbaka till vårt hotellrum.
Efter:
När vi kom till rummet hämtade vi dit storasyster Alva på en gång.
Och vilken fantastisk storasyster sen då. Hon var så glad och så ivrig och anpassade sig så fint till situationen som inte var lätt för lilla lillebror var ganska avvaktande. Han hade ingen lust att bli pussad och kramad eller undersökt för närgånget.
Storasyster ville absolut inte dela med sig av lillebror till resten av familjen så de fick vackert vänta ett tag medan vi bekantade oss med varandra på hotellrummet - vi tre.
Så klart det bästa för oss också - alla tre. Lite senare fick de på nåder titta på honom men leka med honom - nej, där gick gränsen för hennes generositet.
Jag hoppas att hon släpper på det snart för kusinerna och de övriga är såå ivriga så klart.
Vi lekte en stund på rummet medan övriga familjen köpte glass i värmen och Alva fortsatte att vara fantastisk mot lillebror.
Hon sa att det inte gjorde något om jag tyckte att han var sötast vilket jag förstås försäkrade att jag inte tyckte, utan att jag tyckte att båda barnen var sötast och hon berättade att hon skulle springa sakta så att han skulle få vinna för hon trodde inte att han tyckte om att förlora ;-)
Lille KaiKai skrattade, sjöng, klättrade, lekte, pratade och var bara så härlig och full av liv.
Sen efter ett tag valde Alva att gå och leka med kusinerna och jag och KaiKai fick vara själva ett tag, vilket känns jättevärdefullt faktiskt.
Jag fick upp mat till oss på rummet medan Alva följde med resten av gänget och åt på restaurangen och sedan badade de i poolen sent på kvällen.
De andra har förresten fått möta honom lite småstunder. Kusinerna har gett presenter och lekt lite med honom och Magnus och mormor och morfar har också träffat honom. Morfar och KaiKai har hunnit busa med varandra. ;-)
Väl själva på rummet så fortsatte han att vara glad och nyfiken.
Jag hällde upp vatten i badkaret och KaiKai klev glatt i direkt. Hans sätt att bara hantera situationen är - ja hur ska jag beskriva den. Fantastisk men väcker också vemod i mig, lille lille vän, vad tänker du, vad känner du, vad får dig att klara av att bara anpassa dig så här?
I alla fall är det ju jätteskönt att han är lugn och glad och leker och vill vara i famnen och äter och dricker och pratar och visar vad han vill.
Han är bestämd och tydlig måste jag säga ;-)
Efter middag och bad var det dags för nattning. Båda barnen i pyjamas, båda barnens tänder borstades, båda barnen fick varsin flaska/mugg med välling - och då klättrade KaiKai upp i sängen och lade sig själv.
Jag har fått en spjälsäng på rummet, jag vill gärna ha honom nära mig på natten, men vill så klart inte göra omställningen svårare än nödvändigt för honom.
Han är van vid att sova i spjälsäng, han visade att han var beredd att sova där och inte skulle jag försöka ändra på det också en dag som denna.
Han låg och drack välling i spjälsängen medan vi låg intill och läste godnattsaga - och några minuter i halv elva sov han. Han somnar tydligen alltid så sent enligt uppgifter från barnhemmet.
Alva somnade lite senare men relativt lätt hon med - och nu sitter jag här.
Båda sover bakom min rygg - KaiKai vaknade till nyss (så jag fick röra lite vid honom - jippie ;-)) men somnade om igen.
Rummet är KAOTISKT!
Jag måste förbereda en hel del inför morgondagen och jag känner mig lite orolig för att han ska klättra ur sängen när jag sover - för det kan han uppenbarligen.
Men nu har jag honom - min son!
Ja, ok, jag har bara tillfällig vårdnad om honom till imorgon förmiddag. Då skriver jag på de slutgiltiga handlingarna och då är allt klart enligt både kinesisk och svensk lag.
Jag har två barn!
Kan ni fatta!!
Är så fylld av känslor!
lördag 29 juni 2013
morgon
Klockan är halv nio och lillan sover än. Låter henne sova en liten stund till och hoppas att hon vaknar på lika strålande humör som hon gjort varje dag här i Kina.
Och där vaknade hon med ett "good morning"
resan sätter spår! ;-)
Och där vaknade hon med ett "good morning"
resan sätter spår! ;-)
sista kvällen
med bara ett barn på rummet.
För imorgon är det dags. Imorgon får jag min efterlängtade lilla son i famnen.
Det är så ofattbart stort!
Från och med imorgon ska jag ta hand om honom för alltid!
I rummet står en spjälsäng (som jag hoppas inte kommer användas alltför mycket för jag hoppas han vill samsova, men självklart ska jag försöka följa hans signaler)
Jag har handlat mjölkpulver och lite snacks och någon risgröt/flingor. jag vet inte riktigt, guiden hjälpte mig genom en väldigt stressig shoppingtur efter flygresan. Flygplanet var försenat och vi hamnade i rusningstrafik och tiden gick...
I alla fall så fick jag ett papper där man ställt frågor till barnhemmet om min lille son. Typ alla frågor jag skrivit ner på min lista :-) så nu ska jag tänka ut fler tills imorgon.
Så nu har jag läst mer om honom, vad han tycker om att göra, vad han kan säga, vad och när han äter och sover och så vidare.
Han kommer så nära via informationen och nu är han snart här på riktigt.
Imorgon klockan 15 kommer guiden till hotellet för att kolla att jag har rätt papper med mig (låt mig ha det - ja jag vet ju att jag har det ;-)) sedan klockan 15.30 så kommer han till ett mötesrum här på hotellet.
Jag avbryter här - internetuppkopplingen är inte lika säker som på andra hotellet så jag väljer att skriva flera inlägg istället.
Och om det inte blir något mer - tänk på oss imorgon söndag!
15.30 i Kina är 9.30 i Sverige!
För imorgon är det dags. Imorgon får jag min efterlängtade lilla son i famnen.
Det är så ofattbart stort!
Från och med imorgon ska jag ta hand om honom för alltid!
I rummet står en spjälsäng (som jag hoppas inte kommer användas alltför mycket för jag hoppas han vill samsova, men självklart ska jag försöka följa hans signaler)
Jag har handlat mjölkpulver och lite snacks och någon risgröt/flingor. jag vet inte riktigt, guiden hjälpte mig genom en väldigt stressig shoppingtur efter flygresan. Flygplanet var försenat och vi hamnade i rusningstrafik och tiden gick...
I alla fall så fick jag ett papper där man ställt frågor till barnhemmet om min lille son. Typ alla frågor jag skrivit ner på min lista :-) så nu ska jag tänka ut fler tills imorgon.
Så nu har jag läst mer om honom, vad han tycker om att göra, vad han kan säga, vad och när han äter och sover och så vidare.
Han kommer så nära via informationen och nu är han snart här på riktigt.
Imorgon klockan 15 kommer guiden till hotellet för att kolla att jag har rätt papper med mig (låt mig ha det - ja jag vet ju att jag har det ;-)) sedan klockan 15.30 så kommer han till ett mötesrum här på hotellet.
Jag avbryter här - internetuppkopplingen är inte lika säker som på andra hotellet så jag väljer att skriva flera inlägg istället.
Och om det inte blir något mer - tänk på oss imorgon söndag!
15.30 i Kina är 9.30 i Sverige!
fredag 28 juni 2013
Imorgon flyger vi igen...
Imorgon lämnar vi Beijing för en vecka och flyger till Fuzhou i Fujian-provinsen. Den provins där lillen finns och den provins där vi kommer att få varandra.
3 timmar tar flygningen - det är ett stort land det här.
För en månad sedan flög jag till Italien. Själv, som en del av min utbildning.
När vi lyfte från Tyskland hamnade vi i rejäl turbulens.
Så rejäl att jag han tänka alla otäcka tankar man kan tänka när man sitter i ett flygplan..
Jag hann tänka på Alva så klart men sen slog det ner som en bomb i mig- Yan Kai!!
Vad händer med honom om något händer med mig?
Jag fick nästan panik över att jag inte sagt till AC att de måste se till att han fick familj, att jag inte hade ordnat något för honom.
Nu är det så klart så att AC inte kan ordna något på det viset, och jag kan inte styra över vad som händer med honom innan jag fått honom i famnen, det var ingen särskilt rationell tanke eller känsla alls - och det var ju heller ingen som helst fara ;-) men ändå - det är ingen tvekan om att mina band till honom redan börjar knytas innan vi ses.
Och snart ses vi!
På söndag har jag honom hos mig för alltid.
Han ligger ju så klart flera steg efter. Hans anknytning till mig har inte börjat än så klart.
Men snart vet vi hur vårt första möte blir, snart börjar vi vårt liv tillsammans.
Idag har vi förresten varit på en utflykt till kinesiska muren. För vi gör ju sådant också. Turistar.
Jag är glad att denne lille människa fått oss hit - det är makalöst spännande upplevelser.
Och såå glad jag är att vi har sällskap av familjen här.
Idag åkte vi många timmar i en buss och barnen lekte och lekte och lekte.
Jag kan bara föreställa mig hur ansträngande det hade kunnat vara om Alva inte hade haft kusinerna att bli road av.
Efter muren skulle vi shoppa men Alva somnade nästan direkt och bära tungt sovande barn i famnen i värmen och försöka pruta och handla samtidigt är ingen lek ;-)
Nej, nu borde jag packa färdigt inför morgondagen och försöka sova.
Förra natten var jag vaken alldeles för länge och hörde inte klockan i morse.
Som tur var ringde mormor på dörren så vi hann upp och kasta i oss frukost och till bussen i tid,
Imorgon SKA jag sitta och njuta av den fantastiska frukost- buffén.
Japp. Det ska jag!
3 timmar tar flygningen - det är ett stort land det här.
För en månad sedan flög jag till Italien. Själv, som en del av min utbildning.
När vi lyfte från Tyskland hamnade vi i rejäl turbulens.
Så rejäl att jag han tänka alla otäcka tankar man kan tänka när man sitter i ett flygplan..
Jag hann tänka på Alva så klart men sen slog det ner som en bomb i mig- Yan Kai!!
Vad händer med honom om något händer med mig?
Jag fick nästan panik över att jag inte sagt till AC att de måste se till att han fick familj, att jag inte hade ordnat något för honom.
Nu är det så klart så att AC inte kan ordna något på det viset, och jag kan inte styra över vad som händer med honom innan jag fått honom i famnen, det var ingen särskilt rationell tanke eller känsla alls - och det var ju heller ingen som helst fara ;-) men ändå - det är ingen tvekan om att mina band till honom redan börjar knytas innan vi ses.
Och snart ses vi!
På söndag har jag honom hos mig för alltid.
Han ligger ju så klart flera steg efter. Hans anknytning till mig har inte börjat än så klart.
Men snart vet vi hur vårt första möte blir, snart börjar vi vårt liv tillsammans.
Idag har vi förresten varit på en utflykt till kinesiska muren. För vi gör ju sådant också. Turistar.
Jag är glad att denne lille människa fått oss hit - det är makalöst spännande upplevelser.
Och såå glad jag är att vi har sällskap av familjen här.
Idag åkte vi många timmar i en buss och barnen lekte och lekte och lekte.
Jag kan bara föreställa mig hur ansträngande det hade kunnat vara om Alva inte hade haft kusinerna att bli road av.
Efter muren skulle vi shoppa men Alva somnade nästan direkt och bära tungt sovande barn i famnen i värmen och försöka pruta och handla samtidigt är ingen lek ;-)
Nej, nu borde jag packa färdigt inför morgondagen och försöka sova.
Förra natten var jag vaken alldeles för länge och hörde inte klockan i morse.
Som tur var ringde mormor på dörren så vi hann upp och kasta i oss frukost och till bussen i tid,
Imorgon SKA jag sitta och njuta av den fantastiska frukost- buffén.
Japp. Det ska jag!
torsdag 27 juni 2013
Forts ställa världen på ända
Faktiskt så litar jag någonstans på livet, slumpen, ödet.
Det här är mina barn!
Alva sa igår vid nattningen att "tänk om någon annan mamma fått mig och du fått ett annat barn. Då hade jag sprungit ifrån henne till dig och sagt här är din unge"
Så klart väcker hela den här processen mycket hos Alva men vi är överens i den där känslan. Här är min unge, det är klart att det är just hon som var min unge och just jag som var hennes mamma.
Och den känslan tar jag med mig in i familjebildandet med lillebror.
Här skulle jag vilja länka till den osynliga röda tråden, men inte nu. Nu ska jag försöka sova istället.
Godnatt
Äsch jag sover ju inte fast jag borde.
Här är den:
Det här är mina barn!
Alva sa igår vid nattningen att "tänk om någon annan mamma fått mig och du fått ett annat barn. Då hade jag sprungit ifrån henne till dig och sagt här är din unge"
Så klart väcker hela den här processen mycket hos Alva men vi är överens i den där känslan. Här är min unge, det är klart att det är just hon som var min unge och just jag som var hennes mamma.
Och den känslan tar jag med mig in i familjebildandet med lillebror.
Här skulle jag vilja länka till den osynliga röda tråden, men inte nu. Nu ska jag försöka sova istället.
Godnatt
Äsch jag sover ju inte fast jag borde.
Här är den:
Att ställa världen på ända
För inte bara ett barn utan faktiskt två är ett stort ansvar och jag är oerhört ödmjuk inför det.
För min älskade Alvas värld kommer ju också att ställas på ända.
Som alla barns värld ju faktiskt gör på sätt och vis när de får syskon. Här blir det nog extra omtumlande då hon inte får en bebis som sover mycket och som går att bära med sig utan en tvåårig liten gosse vars förtroende jag måste vinna och som kommer att behöva "allt" av mig.
Detta "allt" som Alva fått. Detta "allt" ska räcka till två.
Alva är van vid att ha mycket av min fokuserade tid på henne.
Som alla ensambarn kanske, men också i och med att vi bara har varit vi två i familjen.
Vilket också spelar in nu när hon får syskon. Det kommer inte finnas en annan förälder som kan ta den lilla ibland så att vi kan göra egna aktiviteter. Förhoppningsvis sover han middag och kanske somnar tidigare eller vaknar senare än henne, så att vi får det utrymmet tillsammans men så klart kommer det att bli en stor omställning för min älskade lilla flicka!
Och så klart är det ett stort beslut jag har fattat och så klart kommer det bli tufft.
Men - och det är viktigt att komma ihåg (för mig framöver) så får hon också en stor stor gåva.
Hon får en familjemedlem till. Hon får en person till i sin närmaste krets att älska och bli älskad av. Hon för någon som på ett eller annat sätt kommer att finnas med henne genom livet.
Hur deras relation kommer att bli kan jag så klart inte veta, men att den blir viktig det är jag övertygad om.
Och så lille KaiKai då.
En liten människa som snart ska lämna allt som han känner till, miljöerna, människorna, språket, maten, lukterna, rutinerna - ja hela hans tillvaro försvinner och blir ny.
Vilket ansvar är inte det - att fatta beslut om att flytta en människa till andra sidan jorden.
Självklart kommer det att vara förvirrande för honom. Självklart otryggt och osäkert.
Jag vet inte hur han kommer att reagera - sorg, ilska, rädsla eller i och för sig som Alva gjorde - med att direkt förstå att här finns någon att hålla fast vid - det gör jag!
Jag är beredd på det mesta. Sen så kommer det så klart göra ont i mig när det gör ont i honom - men även här - jag skulle inte göra det om jag inte trodde att det faktiskt ger honom någonting.
Barnhem är inte hem för barn. Punkt.
Att växa upp på barnhem är alltid sistahandsalternativet för barn som är omhändertagna för att de inte kan bo med sina biologiska föräldrar.
Och så är adoptionsvärlden uppbyggd också.
I första hand söker man biologiska släktingar till barnet, i andra hand söker man efter adoptivföräldrar inom landet och först efter det söker man efter adoptivföräldrar utomlands.
Jag kan aldrig veta men jag tror att jag ger mon lille gosse förutsättningar för ett bättre liv utanför ett kinesiskt barnhem.
Jag kan inte veta - vem vet vad som väntar i framtiden - men jag tror set. Annars skulle jag som sagt inte göra detta.
Jag adopterar självklart av samma skäl som andra som "skaffar" barn. För att jag vill ha barn, för att jag längtar efter att bli förälder igen, inte av något annat skäl, men jag skulle som sagt var inte göra det om jag trodde att jag skadade mitt barn,
Så ja, det kommer vara omtumlande och säkert smärtsamt för min fina lilla gosse, men jag hoppas att jag ska kunna underlätta det för honom så mycket som möjligt.
Med Alva var allt så lätt. Jag räknar inte med att det ska vara likadant den här gången..
Det var självklart en jätteomställning för Alva också men hon var mindre, hon gick inte, hon pratade inte, hon trivdes i bärselen och krävde och fick massor av kroppskontakt från början.
Hon kom också från ett litet barnhem med sköterskor som var nära barnen, ja, ett barnhem, och nej, så klart fick inte barnen tillräckligt mycket tid och närhet. Massor med små bebisar/barn men ändå.
Jag vet inte hur KaiKais barnhem är, men jag vet att han bott där längre. Jag vet också att ska vara beredd på barnhemsrelaterade förseningar i utvecklingen, jag vet att han måste byta språk nu - som tvååring.
Jag vet att man aldrig ska jämföra barn och det kommer säkert bli extra tydligt här. Han har fått en annan start än sin storasyster helt klart.
Samtidigt så tror jag på att kärlek och uppmärksamhet och omvårdnad kan göra mirakel - och det kommer han att få.
Och faktiskt så
För min älskade Alvas värld kommer ju också att ställas på ända.
Som alla barns värld ju faktiskt gör på sätt och vis när de får syskon. Här blir det nog extra omtumlande då hon inte får en bebis som sover mycket och som går att bära med sig utan en tvåårig liten gosse vars förtroende jag måste vinna och som kommer att behöva "allt" av mig.
Detta "allt" som Alva fått. Detta "allt" ska räcka till två.
Alva är van vid att ha mycket av min fokuserade tid på henne.
Som alla ensambarn kanske, men också i och med att vi bara har varit vi två i familjen.
Vilket också spelar in nu när hon får syskon. Det kommer inte finnas en annan förälder som kan ta den lilla ibland så att vi kan göra egna aktiviteter. Förhoppningsvis sover han middag och kanske somnar tidigare eller vaknar senare än henne, så att vi får det utrymmet tillsammans men så klart kommer det att bli en stor omställning för min älskade lilla flicka!
Och så klart är det ett stort beslut jag har fattat och så klart kommer det bli tufft.
Men - och det är viktigt att komma ihåg (för mig framöver) så får hon också en stor stor gåva.
Hon får en familjemedlem till. Hon får en person till i sin närmaste krets att älska och bli älskad av. Hon för någon som på ett eller annat sätt kommer att finnas med henne genom livet.
Hur deras relation kommer att bli kan jag så klart inte veta, men att den blir viktig det är jag övertygad om.
Och så lille KaiKai då.
En liten människa som snart ska lämna allt som han känner till, miljöerna, människorna, språket, maten, lukterna, rutinerna - ja hela hans tillvaro försvinner och blir ny.
Vilket ansvar är inte det - att fatta beslut om att flytta en människa till andra sidan jorden.
Självklart kommer det att vara förvirrande för honom. Självklart otryggt och osäkert.
Jag vet inte hur han kommer att reagera - sorg, ilska, rädsla eller i och för sig som Alva gjorde - med att direkt förstå att här finns någon att hålla fast vid - det gör jag!
Jag är beredd på det mesta. Sen så kommer det så klart göra ont i mig när det gör ont i honom - men även här - jag skulle inte göra det om jag inte trodde att det faktiskt ger honom någonting.
Barnhem är inte hem för barn. Punkt.
Att växa upp på barnhem är alltid sistahandsalternativet för barn som är omhändertagna för att de inte kan bo med sina biologiska föräldrar.
Och så är adoptionsvärlden uppbyggd också.
I första hand söker man biologiska släktingar till barnet, i andra hand söker man efter adoptivföräldrar inom landet och först efter det söker man efter adoptivföräldrar utomlands.
Jag kan aldrig veta men jag tror att jag ger mon lille gosse förutsättningar för ett bättre liv utanför ett kinesiskt barnhem.
Jag kan inte veta - vem vet vad som väntar i framtiden - men jag tror set. Annars skulle jag som sagt inte göra detta.
Jag adopterar självklart av samma skäl som andra som "skaffar" barn. För att jag vill ha barn, för att jag längtar efter att bli förälder igen, inte av något annat skäl, men jag skulle som sagt var inte göra det om jag trodde att jag skadade mitt barn,
Så ja, det kommer vara omtumlande och säkert smärtsamt för min fina lilla gosse, men jag hoppas att jag ska kunna underlätta det för honom så mycket som möjligt.
Med Alva var allt så lätt. Jag räknar inte med att det ska vara likadant den här gången..
Det var självklart en jätteomställning för Alva också men hon var mindre, hon gick inte, hon pratade inte, hon trivdes i bärselen och krävde och fick massor av kroppskontakt från början.
Hon kom också från ett litet barnhem med sköterskor som var nära barnen, ja, ett barnhem, och nej, så klart fick inte barnen tillräckligt mycket tid och närhet. Massor med små bebisar/barn men ändå.
Jag vet inte hur KaiKais barnhem är, men jag vet att han bott där längre. Jag vet också att ska vara beredd på barnhemsrelaterade förseningar i utvecklingen, jag vet att han måste byta språk nu - som tvååring.
Jag vet att man aldrig ska jämföra barn och det kommer säkert bli extra tydligt här. Han har fått en annan start än sin storasyster helt klart.
Samtidigt så tror jag på att kärlek och uppmärksamhet och omvårdnad kan göra mirakel - och det kommer han att få.
Och faktiskt så
Nattinlägg
Det är natten mellan torsdag och fredag och jag har vaknat igen efter att ha somnat med Alva.
Dagen har varit lång, innehållsrik och varm.
Jag fick väcka Alva imorse vilket inte hänt ofta och vilket inte brukar vara populärt men hon flög ur sängen, redo för hotellfrukost.
Och vilken frukost sen då, det fanns verkligen allt och vi hade för kort tid på oss för att hinna med allt vi ville ha för sedan väntade nämligen utflykter.
Vi besökte himmelska fridens torg och förbjudna staden. Oerhört fascinerande och imponerande ställen.
Och oerhört varmt. På gränsen för några av oss verkligen.
Alva undrade frustrerat i början vad vi gjorde där - hon ville hämta lillebror ju!
Och visst är det så att man/jag vill att dagarna ska rusa fram till väsentligheterna men samtidigt så är jag glad att vi har de här dagarna innan. Det är fantastiska upplevelser i ett land så exotiskt och spännande för oss, och de tar vi med oss hem sen. Upplevelser från vår lillebrors födelseland!
Förutom utflykterna så hade vi även lunch och middag med i paketet idag och båda måltiderna var goda och spännande.
Vid middagen somnade Alva med huvudet på bordet innan vi ens börjat äta, men hon kom igen på slutet och fick i sig lite mat i alla fall.
I uppehållet mellan lunch och middag så var jag överflödig ett tag. Mormor och morfar och kusinerna lockade och jag fick då massage och sedan en egen stund på rummet. Snart är det helt slut på sådan egentid igen. :-D
Massagen var hårdhänt - antar att jag har blåmärken lite härochvar men ändå.
Den egna tiden på rummet ägnade jag åt att läsa in mig på alla papper jag fått här från AC:s guide.
Snart snart har jag min lille pojke hos mig.
Svårt att förstå faktiskt.
Efter middagen tog vi en promenad till silkmarket och shoppade lite. Kinesiska klänningar tull flickorna, lite småsaker och så kläder att lämna till barnhemmet som ersättning för de kläder lillen har på sig när han kommer.
Imorgon väntar en efterlängtad utflykt till kinesiska muren och sedan shopping med guiden.
På lördag morgon åker vi till flygplatsen igen för att flyga till fujian-provinsen där det verkliga äventyret börjar.
Lille fine gossen min. Ingenting vet du om vad som väntar och snart ställs till värld på ända.
Jag hoppas att jag kan hjälpa dig igenom det så smärtfritt som möjligt
Dagen har varit lång, innehållsrik och varm.
Jag fick väcka Alva imorse vilket inte hänt ofta och vilket inte brukar vara populärt men hon flög ur sängen, redo för hotellfrukost.
Och vilken frukost sen då, det fanns verkligen allt och vi hade för kort tid på oss för att hinna med allt vi ville ha för sedan väntade nämligen utflykter.
Vi besökte himmelska fridens torg och förbjudna staden. Oerhört fascinerande och imponerande ställen.
Och oerhört varmt. På gränsen för några av oss verkligen.
Alva undrade frustrerat i början vad vi gjorde där - hon ville hämta lillebror ju!
Och visst är det så att man/jag vill att dagarna ska rusa fram till väsentligheterna men samtidigt så är jag glad att vi har de här dagarna innan. Det är fantastiska upplevelser i ett land så exotiskt och spännande för oss, och de tar vi med oss hem sen. Upplevelser från vår lillebrors födelseland!
Förutom utflykterna så hade vi även lunch och middag med i paketet idag och båda måltiderna var goda och spännande.
Vid middagen somnade Alva med huvudet på bordet innan vi ens börjat äta, men hon kom igen på slutet och fick i sig lite mat i alla fall.
I uppehållet mellan lunch och middag så var jag överflödig ett tag. Mormor och morfar och kusinerna lockade och jag fick då massage och sedan en egen stund på rummet. Snart är det helt slut på sådan egentid igen. :-D
Massagen var hårdhänt - antar att jag har blåmärken lite härochvar men ändå.
Den egna tiden på rummet ägnade jag åt att läsa in mig på alla papper jag fått här från AC:s guide.
Snart snart har jag min lille pojke hos mig.
Svårt att förstå faktiskt.
Efter middagen tog vi en promenad till silkmarket och shoppade lite. Kinesiska klänningar tull flickorna, lite småsaker och så kläder att lämna till barnhemmet som ersättning för de kläder lillen har på sig när han kommer.
Imorgon väntar en efterlängtad utflykt till kinesiska muren och sedan shopping med guiden.
På lördag morgon åker vi till flygplatsen igen för att flyga till fujian-provinsen där det verkliga äventyret börjar.
Lille fine gossen min. Ingenting vet du om vad som väntar och snart ställs till värld på ända.
Jag hoppas att jag kan hjälpa dig igenom det så smärtfritt som möjligt
onsdag 26 juni 2013
Är framme i Beijing.
Allt har gått bra!
Trötta och glada och längtar till kvällen :-)
Storasyster tittade ut genom fönstret på flygplatsen och utbrast -Kina - åh vad det är vackert!
Vackrare än slottet!
Ja, det ligger ju i betraktarens öga - skönheten :-)
Det är tydligt det när till och med landningsbanorna är vackra.
Allt har gått bra!
Trötta och glada och längtar till kvällen :-)
Storasyster tittade ut genom fönstret på flygplatsen och utbrast -Kina - åh vad det är vackert!
Vackrare än slottet!
Ja, det ligger ju i betraktarens öga - skönheten :-)
Det är tydligt det när till och med landningsbanorna är vackra.
måndag 24 juni 2013
Barnbeskedsdagen
Där satt jag alltså. På en folkhögskola bland en massa nya människor och så ser jag att ett 08-nummer har ringt.
Mitt i en övning där man måste vara tre...
Men nya kurskamrater som jag ska lära känna.
Jag tänkte först att jag måste göra klart övningen men det gick ju inte, så jag sa som det var - att jag var i en adoptionsprocess, att ett okänt nummer ringt och att jag måste ringa upp och höra vem det var - även om det troligaste var att det var en försäljare.
Jag gick en bit bort och såg att jag även fått ett samtal till min jobbmobil och att Kajsa lämnat ett meddelande där hon bad mig ringa upp...
Då förstod jag ändå att nu var det kanske på gång ändå.
Nu hände det där stora stora ofattbara igen.
Jag ställde mig utanför toaletterna en bit från receptionen - enda relativt lugna ställe jag hittade och så ringde jag upp.
Och visst hände det då!
Där - första dagen på min utbildning, på en annan ort, bland en massa andra människor, så säger Kajsa att det finns en liten pojke.
Och det räckte.
Jag grät redan då.
Hon berättade att han hade ett SN som jag inte hade med på min lista. Alltså var det något som jag inte förberett mig på, som jag alltså inte visste så mycket om, men det saknade betydelse direkt.
Där och då blev jag hans mamma.
Det går inte att förklara, det är inte logiskt, det är inte rationellt men så är det - för mig i alla fall.
När telefonen ringde om Alva blev hon min och när telefonen ringde om denne lille gosse - ja då var det samma sak.
Han var mitt barn.
Kajsa pratade om att läsa igenom handlingar i lugn och ro, jag var allt annat än lugn och ville bara att hon skulle förstå att han var min, att jag ville ansöka om att få bli hans mamma.
Vi lade på telefonen och hon skulle maila alla handlingar och kort på honom - och jag bara grät!
Folk kom fram och frågade vad som hänt, jag snyftade fram att allt var bra. Att jag var glad! Att jag fått barn!
Och sen var min förvirring total!
Mailet kom inte fram (eller så hade jag inte uppkoppling :-)) Jag ringde till AC men de hade gått hem för dagen.
Jag tänkte gå tillbaka till min grupp men insåg att det inte gick.
Jag ringde nära och kära!
Jag sökte upp kursledningen och berättade vad som hänt - och blev mycket positivt överraskad över att en av dem var pappa via adoption.
Det var såå skönt!
Jag kollade dator och telefon hela tiden och så där i trappuppgången så kom mailet - och med de tre kort på den finaste lilla pojk jag någonsin sett.
På kvällen vid middagen skålade vi får min son och ordet son gav mig lyckorusningar över hela kroppen.
Jag hade en son!
En av klasskamraterna berättade att hon trott att jag gjort ett gravtest när jag stod och grät om att jag fått barn utanför toaletten ;-)
hela dagen och dagen efter är som i en dimma. Jag hade feber, ont i huvudet, frös, ville bara hem och låta allt smälta in och berätta för storasyster att hon var just det, men jag var på en ny utbildning och skulle sova över och lära mig en massa nytt.
Vilka dagar!
Utbildningen hade börjat med att vi fick sitta och samla oss och våra tankar medan vi lyssnade på musik - bland annat den här vackra låten och den är för evigt förknippad med dagen jag fick veta att han fanns.
Min son!
! http://www.youtube.com/watch?v=ghWf5w2ux7A
Mitt i en övning där man måste vara tre...
Men nya kurskamrater som jag ska lära känna.
Jag tänkte först att jag måste göra klart övningen men det gick ju inte, så jag sa som det var - att jag var i en adoptionsprocess, att ett okänt nummer ringt och att jag måste ringa upp och höra vem det var - även om det troligaste var att det var en försäljare.
Jag gick en bit bort och såg att jag även fått ett samtal till min jobbmobil och att Kajsa lämnat ett meddelande där hon bad mig ringa upp...
Då förstod jag ändå att nu var det kanske på gång ändå.
Nu hände det där stora stora ofattbara igen.
Jag ställde mig utanför toaletterna en bit från receptionen - enda relativt lugna ställe jag hittade och så ringde jag upp.
Och visst hände det då!
Där - första dagen på min utbildning, på en annan ort, bland en massa andra människor, så säger Kajsa att det finns en liten pojke.
Och det räckte.
Jag grät redan då.
Hon berättade att han hade ett SN som jag inte hade med på min lista. Alltså var det något som jag inte förberett mig på, som jag alltså inte visste så mycket om, men det saknade betydelse direkt.
Där och då blev jag hans mamma.
Det går inte att förklara, det är inte logiskt, det är inte rationellt men så är det - för mig i alla fall.
När telefonen ringde om Alva blev hon min och när telefonen ringde om denne lille gosse - ja då var det samma sak.
Han var mitt barn.
Kajsa pratade om att läsa igenom handlingar i lugn och ro, jag var allt annat än lugn och ville bara att hon skulle förstå att han var min, att jag ville ansöka om att få bli hans mamma.
Vi lade på telefonen och hon skulle maila alla handlingar och kort på honom - och jag bara grät!
Folk kom fram och frågade vad som hänt, jag snyftade fram att allt var bra. Att jag var glad! Att jag fått barn!
Och sen var min förvirring total!
Mailet kom inte fram (eller så hade jag inte uppkoppling :-)) Jag ringde till AC men de hade gått hem för dagen.
Jag tänkte gå tillbaka till min grupp men insåg att det inte gick.
Jag ringde nära och kära!
Jag sökte upp kursledningen och berättade vad som hänt - och blev mycket positivt överraskad över att en av dem var pappa via adoption.
Det var såå skönt!
Jag kollade dator och telefon hela tiden och så där i trappuppgången så kom mailet - och med de tre kort på den finaste lilla pojk jag någonsin sett.
På kvällen vid middagen skålade vi får min son och ordet son gav mig lyckorusningar över hela kroppen.
Jag hade en son!
En av klasskamraterna berättade att hon trott att jag gjort ett gravtest när jag stod och grät om att jag fått barn utanför toaletten ;-)
hela dagen och dagen efter är som i en dimma. Jag hade feber, ont i huvudet, frös, ville bara hem och låta allt smälta in och berätta för storasyster att hon var just det, men jag var på en ny utbildning och skulle sova över och lära mig en massa nytt.
Vilka dagar!
Utbildningen hade börjat med att vi fick sitta och samla oss och våra tankar medan vi lyssnade på musik - bland annat den här vackra låten och den är för evigt förknippad med dagen jag fick veta att han fanns.
Min son!
! http://www.youtube.com/watch?v=ghWf5w2ux7A
Vägen till dig - del 4:
Jag började alltså samla papper, intyg, gjorde läkarundersökning och så vidare och så vidare...
Det är en makalös administration kring adoptioner och ack så skönt det ska bli när allt det är över! :-)
I mitten av januari var mina handlingar hos AC och jag började aktivt vänta barn.
I Kina finns det många många barn på barnhemmen som man söker föräldrar till.
Det är barn som har ett eller annat SN - special need - och man får förbereda sig på vilka SN man tror sig ha kapacitet att klara av. Man får också förbereda en vårdplan för att sedan när man ansöker om ett barn kunna visa att man kan ge barnet den vård det kan komma att behöva.
Jag hade alltså i ett personligt brev till AC skrivit vilka SN jag trodde mig kunna klara av.
Självklart får man ju lära sig att hantera det man möter i livet, men att adoptera på det här sättet är speciellt.
Olika saker är olika svåra för olika familljer och barnet har rätt till en familj som kan ge barnet det den behöver!
Det är det allra viktigaste att komma ihåg.
Det gäller att läsa på, förbereda sig, ta reda på vilken vård som finns i närheten och vad barnet kan komma att behöva så att man vet vad som gäller när man får barnbesked (eller barnförslag som det egentligen är i den här processen - organisationen letar efter barn som matchar de sökande familjerna och kontaktar sedan familjen som då får skicka in en ansökan till Kina om att få adoptera just det här barnet.)
Listan på barn som man söker föräldrar till uppdateras ca en gång i månaden och efter januaris lista hörde jag ingenting.
Senare i februari fick jag ett mail om att det inte fanns så många så små barn som jag var öppen för, utan att det skulle dröja om jag inte ville höja åldern.
Det ville jag inte i det läget, jag var öppen för ett barn som var två år vid barnbesked, alltså 2,5 när vi skulle få varandra och jag ville gärna hålla den åldersskillnaden mellan det nya barnet och Alva så jag avvaktade och tänkte att jag kunde höja åldern när Alva blev större...
Jag ställde alltså in mig på att det skulle dröja ett tag ändå det här...
Så kom listan i slutet av februari och inget samtal till mig då...
Jag skickade ändå iväg ett mail till AC och frågade hur det sett ut på listan.
Och så började jag utbildningen.
Den började med internat i 3 dagar (vilket var en pärs i sig - att lämna Alva hemma)
När vi kom fram så såg jag att Kajsa på AC svarat på ett sätt som gick att tyda som att det kanske kanske fanns en öppning för mig.
Jag ville det så gärna så gärna att jag valde att inte fråga rätt ut, för jag ville inte få ett nej! Jag ville ha hoppet kvar.
Utbildningen började - vi delades in i grupper om tre som skulle följa varandra under ett och ett halvt år och vi började våra övningar.
Då ringde telefonen...
Det är en makalös administration kring adoptioner och ack så skönt det ska bli när allt det är över! :-)
I mitten av januari var mina handlingar hos AC och jag började aktivt vänta barn.
I Kina finns det många många barn på barnhemmen som man söker föräldrar till.
Det är barn som har ett eller annat SN - special need - och man får förbereda sig på vilka SN man tror sig ha kapacitet att klara av. Man får också förbereda en vårdplan för att sedan när man ansöker om ett barn kunna visa att man kan ge barnet den vård det kan komma att behöva.
Jag hade alltså i ett personligt brev till AC skrivit vilka SN jag trodde mig kunna klara av.
Självklart får man ju lära sig att hantera det man möter i livet, men att adoptera på det här sättet är speciellt.
Olika saker är olika svåra för olika familljer och barnet har rätt till en familj som kan ge barnet det den behöver!
Det är det allra viktigaste att komma ihåg.
Det gäller att läsa på, förbereda sig, ta reda på vilken vård som finns i närheten och vad barnet kan komma att behöva så att man vet vad som gäller när man får barnbesked (eller barnförslag som det egentligen är i den här processen - organisationen letar efter barn som matchar de sökande familjerna och kontaktar sedan familjen som då får skicka in en ansökan till Kina om att få adoptera just det här barnet.)
Listan på barn som man söker föräldrar till uppdateras ca en gång i månaden och efter januaris lista hörde jag ingenting.
Senare i februari fick jag ett mail om att det inte fanns så många så små barn som jag var öppen för, utan att det skulle dröja om jag inte ville höja åldern.
Det ville jag inte i det läget, jag var öppen för ett barn som var två år vid barnbesked, alltså 2,5 när vi skulle få varandra och jag ville gärna hålla den åldersskillnaden mellan det nya barnet och Alva så jag avvaktade och tänkte att jag kunde höja åldern när Alva blev större...
Jag ställde alltså in mig på att det skulle dröja ett tag ändå det här...
Så kom listan i slutet av februari och inget samtal till mig då...
Jag skickade ändå iväg ett mail till AC och frågade hur det sett ut på listan.
Och så började jag utbildningen.
Den började med internat i 3 dagar (vilket var en pärs i sig - att lämna Alva hemma)
När vi kom fram så såg jag att Kajsa på AC svarat på ett sätt som gick att tyda som att det kanske kanske fanns en öppning för mig.
Jag ville det så gärna så gärna att jag valde att inte fråga rätt ut, för jag ville inte få ett nej! Jag ville ha hoppet kvar.
Utbildningen började - vi delades in i grupper om tre som skulle följa varandra under ett och ett halvt år och vi började våra övningar.
Då ringde telefonen...
Vägen till dig - del 3
jag vill skriva den här korta redogörelsen för hur det gick till när du blev min son för att minnas sen hur jag mindes det nu :-)
Så jag fortsätter...
I höstas hade jag alltså börjat inse att jag var två år ifrån att få skicka mina handlingar om inget hände som ändrade det.
I den vevan fick jag förfrågan om att gå en utbildning via jobbet som skulle pågå i 1,5 år och jag berättade då för min chef hur läget var, att jag ville försöka få ett barn till och att allt var ovisst men som det såg ut så var det ca 2 år kvar tills jag aktivt kunde söka - skulle jag ändå hoppa på utbildningen om det kanske skulle vara så att jag inte hann jobba så jättelänge innan det kanske var dags för mig att vara föräldaledig.
Vi kom fram till att det inte var ett hinder. (vilket jag ju vet men jag ville ändå vara ärlig), jag sökte utbildningen, kom in och inte långt därefter skrev en vän från adoptionsvärlden att hon visst trodde att Kina kunde göra undantag för Alvas ålder.
Det trodde ju inte jag då, jag hade ju frågat ett knappt halvår tidigare och fått nej, men hon fick mig att skicka iväg ett mail och fråga. (tack Malin om du läser!!)
Jag skickade iväg ett mail mitt i natten, helt inställd på att få ett nej, men tänkte att det inte skadade att fråga.
Dagen efter kontaktade AC mig och sa att de kunde skicka en förfrågan till Kina om mig. Kunde de göra ett undantag?
Ville jag skicka en sådan förfrågan?
Jo, det ville jag ju förstås...
Mäkta förvånad var jag men det var ju otroligt spännande...
Dagen efter det så fick jag ett telefonsamtal.
Kina hade sagt ja - så ville jag nu skicka mina handlingar?
Jag var i chock! Jag hade inte trott att det skulle gå och jag hade nog heller inte riktigt förstått att jag då skulle kunna starta upp direkt, utan mer tänkt att jag då kunde ansöka om att få bli förälder till ett barn som man då och då söker föräldrar till via organisationen.
Men det är klart att jag sa ja!
Då var det jobbet då...
Och utbildningen som jag kommit in på och skulle tacka ja eller nej till...
Som jag inte visste om jag skulle hinna gå klart eller inte.
Jag frågade de ansvariga om hur de tyckte att jag skulle göra och fick veta att jag kunde tacka ja om jag fick vara föräldaraledig från utbildningen och sedan hoppa på igen om jag skulle få barn innan jag var färdig.
När jag pratade men en av de kursansvariga och fick klartecken på att det skulle gå så sa hon "du ska se att allt roligt kommer att hända på en gång, då börjar den här utbildningen och så får du barn samtidigt"
Och så rätt hon hade :-)
Så jag fortsätter...
I höstas hade jag alltså börjat inse att jag var två år ifrån att få skicka mina handlingar om inget hände som ändrade det.
I den vevan fick jag förfrågan om att gå en utbildning via jobbet som skulle pågå i 1,5 år och jag berättade då för min chef hur läget var, att jag ville försöka få ett barn till och att allt var ovisst men som det såg ut så var det ca 2 år kvar tills jag aktivt kunde söka - skulle jag ändå hoppa på utbildningen om det kanske skulle vara så att jag inte hann jobba så jättelänge innan det kanske var dags för mig att vara föräldaledig.
Vi kom fram till att det inte var ett hinder. (vilket jag ju vet men jag ville ändå vara ärlig), jag sökte utbildningen, kom in och inte långt därefter skrev en vän från adoptionsvärlden att hon visst trodde att Kina kunde göra undantag för Alvas ålder.
Det trodde ju inte jag då, jag hade ju frågat ett knappt halvår tidigare och fått nej, men hon fick mig att skicka iväg ett mail och fråga. (tack Malin om du läser!!)
Jag skickade iväg ett mail mitt i natten, helt inställd på att få ett nej, men tänkte att det inte skadade att fråga.
Dagen efter kontaktade AC mig och sa att de kunde skicka en förfrågan till Kina om mig. Kunde de göra ett undantag?
Ville jag skicka en sådan förfrågan?
Jo, det ville jag ju förstås...
Mäkta förvånad var jag men det var ju otroligt spännande...
Dagen efter det så fick jag ett telefonsamtal.
Kina hade sagt ja - så ville jag nu skicka mina handlingar?
Jag var i chock! Jag hade inte trott att det skulle gå och jag hade nog heller inte riktigt förstått att jag då skulle kunna starta upp direkt, utan mer tänkt att jag då kunde ansöka om att få bli förälder till ett barn som man då och då söker föräldrar till via organisationen.
Men det är klart att jag sa ja!
Då var det jobbet då...
Och utbildningen som jag kommit in på och skulle tacka ja eller nej till...
Som jag inte visste om jag skulle hinna gå klart eller inte.
Jag frågade de ansvariga om hur de tyckte att jag skulle göra och fick veta att jag kunde tacka ja om jag fick vara föräldaraledig från utbildningen och sedan hoppa på igen om jag skulle få barn innan jag var färdig.
När jag pratade men en av de kursansvariga och fick klartecken på att det skulle gå så sa hon "du ska se att allt roligt kommer att hända på en gång, då börjar den här utbildningen och så får du barn samtidigt"
Och så rätt hon hade :-)
söndag 23 juni 2013
Vägen till dig - del 2
Jag fick alltså mitt medgivande i februari 2012, men var väl medveten om och inte särskilt stressad över att jag inte var nära att kunna få barn i det läget.
Men visst, när nyheten kom att Sverige återigen godkände Vietnam för adoptioner då jublade jag och jag följde ivrigt händelseutvecklingen på alla sätt jag kunde.
Än har i alla fall inte Vietnam gett licens åt de svenska organisationerna så än kan man inte adoptera från Vietnam i Sverige, men jag hoppas att det kommer att sätta igång igen framöver.
Även om jag alltså inte hade bråttom den här gången på samma sätt som när jag ville få mitt första barn så är det ju så att det tar tid att adoptera.
Att bara vänta går inte - man måste fatta beslut, skicka ansökan om man får, för man kan få vänta år i adoptionslandet innan man får sitt barn, och länder ändrar regelsystem, förutsättningarna ändras och så vidare och så vidare, men trots lång kötid då såg det mörkt ut för mig.
Vietnam kom inte igång, Lesotho som jag hoppades mycket på tog om inte stopp så nästan, Nigeria ändrade sina riktlinjer så jag blev för gammal för att få ansöka om ett barn upp till tre år, Indien ändrade sina rutiner i landet och inga handlingar skickades - ja fler och fler dörrar stängdes framför näsan på mig.
Kina accepterar ensamstående om man har vård- eller barnutbildning och uppfyller en del andra krav men ens hemmavarande barn måste vara minst 6 år.
Jag frågade AC om de gjorde undantag från den bestämmelsen men fick förra sommaren svaret att nej, det gjorde de inte förutom om man skulle adoptera en sjuåring eller äldre.
Så förra hösten så började jag ställa in mig på att det var dryga två år kvar tills jag kunde få skicka min ansökan.
Att jag inte hade bråttom på samma sätt är inte samma sak som att jag ville vänta.
Jag ville ha barn. Jag ville få vara med om detta fantastiska en gång till.
Jag ville också gärna att Alva och hennes syskon skulle vara någorlunda jämnåriga.
Jag ville inte heller hinna bli allt för gammal själv, men det var som det var. Bara att gilla läget.
Alldeles strax därefter förändrades förutsättningarna helt...
Men visst, när nyheten kom att Sverige återigen godkände Vietnam för adoptioner då jublade jag och jag följde ivrigt händelseutvecklingen på alla sätt jag kunde.
Än har i alla fall inte Vietnam gett licens åt de svenska organisationerna så än kan man inte adoptera från Vietnam i Sverige, men jag hoppas att det kommer att sätta igång igen framöver.
Även om jag alltså inte hade bråttom den här gången på samma sätt som när jag ville få mitt första barn så är det ju så att det tar tid att adoptera.
Att bara vänta går inte - man måste fatta beslut, skicka ansökan om man får, för man kan få vänta år i adoptionslandet innan man får sitt barn, och länder ändrar regelsystem, förutsättningarna ändras och så vidare och så vidare, men trots lång kötid då såg det mörkt ut för mig.
Vietnam kom inte igång, Lesotho som jag hoppades mycket på tog om inte stopp så nästan, Nigeria ändrade sina riktlinjer så jag blev för gammal för att få ansöka om ett barn upp till tre år, Indien ändrade sina rutiner i landet och inga handlingar skickades - ja fler och fler dörrar stängdes framför näsan på mig.
Kina accepterar ensamstående om man har vård- eller barnutbildning och uppfyller en del andra krav men ens hemmavarande barn måste vara minst 6 år.
Jag frågade AC om de gjorde undantag från den bestämmelsen men fick förra sommaren svaret att nej, det gjorde de inte förutom om man skulle adoptera en sjuåring eller äldre.
Så förra hösten så började jag ställa in mig på att det var dryga två år kvar tills jag kunde få skicka min ansökan.
Att jag inte hade bråttom på samma sätt är inte samma sak som att jag ville vänta.
Jag ville ha barn. Jag ville få vara med om detta fantastiska en gång till.
Jag ville också gärna att Alva och hennes syskon skulle vara någorlunda jämnåriga.
Jag ville inte heller hinna bli allt för gammal själv, men det var som det var. Bara att gilla läget.
Alldeles strax därefter förändrades förutsättningarna helt...
lördag 22 juni 2013
Risken när man ska handla till ett barn på andra sidan jorden
Att handla till sitt barn på andra sidan jorden som man aldrig har träffat (och när man råkat tappa sin telefon i toaletten där alla minnesanteckningar fanns) är ju inte helt lätt faktiskt.
Man kan till exempel råka blanda ihop uppgiften om kg på lillen med antal centimeter på hans fötter...
Nej, han hade visst inte 11 centimeter långa fötter. ;-)
Tur är väl det - lite mer stadigt på jorden står han visst ändå.
Och de där mini-skorna kommer kanske ett litet barn på barnhemmet i Kina att få trampa omkring i.
Man kan till exempel råka blanda ihop uppgiften om kg på lillen med antal centimeter på hans fötter...
Nej, han hade visst inte 11 centimeter långa fötter. ;-)
Tur är väl det - lite mer stadigt på jorden står han visst ändå.
Och de där mini-skorna kommer kanske ett litet barn på barnhemmet i Kina att få trampa omkring i.
tisdag 18 juni 2013
Om en vecka...
sitter vi på flyget!
Om en vecka är vi på väg.
Om en vecka får det vara som det är - det som är gjort här hemma är gjort, det som inte är gjort får vi hantera helt enkelt.
Idag hämtade vi i alla fall ut våra pass med klara visum. Jag har shoppat klart på apoteket och fått lite mer ordning på försäkringskassan.
Och om en vecka åker vi!
Lilla fina gossebarn där på andra sidan jorden.
Ingenting vet du om vad som väntar dig!
Jag vet inte heller så mycket om hur allt kommer att bli, men jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för dig och att jag kommer att älska dig!
Om 12 dagar har jag dig hos mig!
Om en vecka är vi på väg.
Om en vecka får det vara som det är - det som är gjort här hemma är gjort, det som inte är gjort får vi hantera helt enkelt.
Idag hämtade vi i alla fall ut våra pass med klara visum. Jag har shoppat klart på apoteket och fått lite mer ordning på försäkringskassan.
Och om en vecka åker vi!
Lilla fina gossebarn där på andra sidan jorden.
Ingenting vet du om vad som väntar dig!
Jag vet inte heller så mycket om hur allt kommer att bli, men jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för dig och att jag kommer att älska dig!
Om 12 dagar har jag dig hos mig!
tisdag 11 juni 2013
Vägen till dig - del 1
Man blir inte oplanerat med barn när man adopterar. (Eller jo, det finns de som helt oväntat får en förfrågan om att adoptera ett biologiskt syskon till sina första barn men det är ju inte många)
Men för de allra flesta krävs det aktiva val och handlingar och ja, en hel del ansträngning för att få barn till slut på detta sätt.
När jag fick Alva i famnen så hade jag väntat nästan 4 år sedan jag tog det först aktiva steget, och då hade jag ändå turen och slumpen och ödet på min sida och var precis på rätt sida gränsen - det var väldigt nära att jag inte hunnit adoptera från Vietnam och då hade det tagit betydligt längre tid antagligen. (och jag hade inte fått just min dotter - vilket bara är otänkbart)
Vägen till lillebror har varit väldigt mycket kortare och mindre guppig på alla sätt och vis, men då väljer jag att räkna från att jag aktivt startade upp den här processen, jag har ju tagit flera steg innan det.
På sätt och vis tog jag första steget redan 2006 eller i alla fall 2009.
När jag väntade på att få mitt första barn köade jag i tre organisationer - och tack och lov för det!!
Jag ställde mig först i kö i AC och trodde att det som gällde då skulle gälla och att jag skulle kunna får adoptera från Etiopien ett och ett halvt år eller så efter att jag börjat köa.
Som tur var så ställde jag mig i en andra organisation i maj samma år som någon slags försäkran och tack och lov för det för det var där jag kom fram i kön, det var genom den jag fick min älskade dotter!
Nåväl, nog om det men i alla fall så valde jag att fortsätta betala in köavgiften till AC när jag kom hem.
Jag trodde nog inte att jag verkligen skulle ansöka om att få ett barn till, men visste också att om jag skulle vilja det så är kötiden guld värd.
Med tiden så blev den där tanken på ett barn till mer och mer levande.
Jag kollade organisationernas hemsidor ofta och hängde med i svängarna.
När Alva skulle fylla tre bestämde jag mig för att göra en hemutredning för att försöka få medgivande att få adoptera ett barn till.
Hösten 2011 var det alltså dags igen att samla intyg och referensbrev, läkarundersökas och intervjuad och i februari 2012 hade jag mitt medgivande.
Jag var godkänd och det där könumret från januari 2006 blev aktiverat...
6 års kötid är bra och jag hamnade snart först i alla landköer men det hjälpte ju liksom inte då det stod still i de länder som skulle godkänna mig och där barnen var tillräckligt unga för att Alva skulle bli storasyster...
Där och då så gjorde det mig ingenting, jag fick ett nytt och roligt jobb, jag hade flera år på mig innan jag skulle bli för gammal och jag var ganska tillfreds som det var - ett tag ;-)
Men för de allra flesta krävs det aktiva val och handlingar och ja, en hel del ansträngning för att få barn till slut på detta sätt.
När jag fick Alva i famnen så hade jag väntat nästan 4 år sedan jag tog det först aktiva steget, och då hade jag ändå turen och slumpen och ödet på min sida och var precis på rätt sida gränsen - det var väldigt nära att jag inte hunnit adoptera från Vietnam och då hade det tagit betydligt längre tid antagligen. (och jag hade inte fått just min dotter - vilket bara är otänkbart)
Vägen till lillebror har varit väldigt mycket kortare och mindre guppig på alla sätt och vis, men då väljer jag att räkna från att jag aktivt startade upp den här processen, jag har ju tagit flera steg innan det.
På sätt och vis tog jag första steget redan 2006 eller i alla fall 2009.
När jag väntade på att få mitt första barn köade jag i tre organisationer - och tack och lov för det!!
Jag ställde mig först i kö i AC och trodde att det som gällde då skulle gälla och att jag skulle kunna får adoptera från Etiopien ett och ett halvt år eller så efter att jag börjat köa.
Som tur var så ställde jag mig i en andra organisation i maj samma år som någon slags försäkran och tack och lov för det för det var där jag kom fram i kön, det var genom den jag fick min älskade dotter!
Nåväl, nog om det men i alla fall så valde jag att fortsätta betala in köavgiften till AC när jag kom hem.
Jag trodde nog inte att jag verkligen skulle ansöka om att få ett barn till, men visste också att om jag skulle vilja det så är kötiden guld värd.
Med tiden så blev den där tanken på ett barn till mer och mer levande.
Jag kollade organisationernas hemsidor ofta och hängde med i svängarna.
När Alva skulle fylla tre bestämde jag mig för att göra en hemutredning för att försöka få medgivande att få adoptera ett barn till.
Hösten 2011 var det alltså dags igen att samla intyg och referensbrev, läkarundersökas och intervjuad och i februari 2012 hade jag mitt medgivande.
Jag var godkänd och det där könumret från januari 2006 blev aktiverat...
6 års kötid är bra och jag hamnade snart först i alla landköer men det hjälpte ju liksom inte då det stod still i de länder som skulle godkänna mig och där barnen var tillräckligt unga för att Alva skulle bli storasyster...
Där och då så gjorde det mig ingenting, jag fick ett nytt och roligt jobb, jag hade flera år på mig innan jag skulle bli för gammal och jag var ganska tillfreds som det var - ett tag ;-)
torsdag 6 juni 2013
Sveriges nationaldag
Nästa år kommer vi säkerligen vara i Uppsala slott där alla nya svenska medborgare välkomnas i en ceremoni.
Det kändes både högtidligt och fint när det var Alva som välkomnades.
För det är det landet jag vill bo i, det är det landet jag vill att mina barn ska växa upp i.
Ett land som välkomnar sina nya medborgare - oavsett om de kommit hit som små nya familjemedlemmar genom adoption eller om de kommit hit för att söka äventyret i ett annat land, eller på grund av kärleken, eller om de tvingats fly hit från ett liv som inte gick att leva i det land de föddes i.
Jag vill bo i ett land av medmänsklighet, ett land som präglas av demokratiska värderingar och en grundmurad respekt för människovärdet.
Ett land där vi försöker förstå varandra och mötas, istället för att kategorisera och demonisera varandra.
Ett land där mina barn kan gå trygga på gator och torg, och alla andras barn också!
Rasism, främlingsfientlighet och intolerans har alltid skrämt mig och jag har alltid försökt ta upp kampen i alla sammanhang jag har hamnat i, men jag måste erkänna att rädslan blir ännu mer förlamande nu när det kryper så nära.
Har ett jättestarkt minne av att gå över ett torg under förra valrörelsen med min älskade unge i bärselen medan Sverigedemokraterna höll torgmöte.
Hur det kändes att gå där bara en liten bit från människor som kan tycka att människor med hennes ursprung inte har något här att göra.
Känslan av att bara vilja skydda henne.
Men - och det är viktigt!
Vårt land består till allra största delen av människor som liksom jag skräms av dessa strömningar och som liksom jag vill bekämpa dem.
Det ska vi inte glömma bort!
Och nästa år kommer min son att välkomnas på slottet som en ny svensk medborgare.
Det kändes både högtidligt och fint när det var Alva som välkomnades.
För det är det landet jag vill bo i, det är det landet jag vill att mina barn ska växa upp i.
Ett land som välkomnar sina nya medborgare - oavsett om de kommit hit som små nya familjemedlemmar genom adoption eller om de kommit hit för att söka äventyret i ett annat land, eller på grund av kärleken, eller om de tvingats fly hit från ett liv som inte gick att leva i det land de föddes i.
Jag vill bo i ett land av medmänsklighet, ett land som präglas av demokratiska värderingar och en grundmurad respekt för människovärdet.
Ett land där vi försöker förstå varandra och mötas, istället för att kategorisera och demonisera varandra.
Ett land där mina barn kan gå trygga på gator och torg, och alla andras barn också!
Rasism, främlingsfientlighet och intolerans har alltid skrämt mig och jag har alltid försökt ta upp kampen i alla sammanhang jag har hamnat i, men jag måste erkänna att rädslan blir ännu mer förlamande nu när det kryper så nära.
Har ett jättestarkt minne av att gå över ett torg under förra valrörelsen med min älskade unge i bärselen medan Sverigedemokraterna höll torgmöte.
Hur det kändes att gå där bara en liten bit från människor som kan tycka att människor med hennes ursprung inte har något här att göra.
Känslan av att bara vilja skydda henne.
Men - och det är viktigt!
Vårt land består till allra största delen av människor som liksom jag skräms av dessa strömningar och som liksom jag vill bekämpa dem.
Det ska vi inte glömma bort!
Och nästa år kommer min son att välkomnas på slottet som en ny svensk medborgare.
onsdag 5 juni 2013
bockar av
- samtycke till försäkringskassan
- fotoalbum till efterlängtad son
- uppehållstillstånd till Adoptionscentrum
Dessutom är biblioteksböckerna återlämnade - alla utom en "Alice från Kina" gömmer sig någonstans här hemma. Nåväl, jag kan stå ut med att få betala för den och sen behålla den vilket kommer bli läget om jag inte hittar den snart :-)
Idag försöker jag skriva klart vår visumansökan.
Frågan är om jag hinner få iväg den idag också, vore väldigt skönt eftersom det känns som om jag inte riktigt vet om jag gör allt rätt och tiden för resan närmar sig uppenbarligen.
Övriga ressällskapet är steget före men det vore ju inte kul om just dottern och jag inte kom med på flyget ;-)
Annat att fixa är krånglande dator, vpn-uppkoppling på dator och padda, vaccinationer (på fredagslistan) avsluta allt på jobbet, ställa iordning här hemma, handla alla apoteksvaror som ska med osv osv...
ja just det, se om det går att rädda toalettbadande telefon eller skaffa ny telefon står också på agendan...
Jobbar hemifrån idag och ska försöka hinna med att i alla fall göra klart visumansökan och äta lunch på min lunchrast
Det är så klart mer att fixa med än detta men dessa saker står ganska högt upp på min mentala att-göra-lista.
Nu till visumansökan igen...
måndag 3 juni 2013
Pustar och suckar
Jaha, nu har jag skrivit ut den här adressen på Facebook. På ett för mig så typiskt sätt - spontant...
Det jag pustar och suckar över i rubriken är alla papper, alla blanketter, allt jag ska hålla ordning på.
Det stressar mig och jag som inte är en listmänniska har fått göra en "att göra"-lista idag för att försöka få lite kontroll på allt som ska göras.
Ja, det är stressigt och lite jobbigt och lite halvgalet alltihop - men mest av allt är det underbart!
Snart snart är jag i Kina och snart har jag den där fina lilla gossen i famnen.
Hur stort är inte det?
Och hela den här adoptionprocessen har gått otroligt snabbt och lätt hittills. (Peppar, peppar)
Mer om det en annan dag, nu ska jag sova!
Och imorgon ska jag försöka lista ut om man kan lösenordsskydda bloggen. Och fundera över om jag ska göra det eller hur jag ska använda den.
Och skicka lillens uppehållstillstånd till AC, skicka samtycket till försäkringskassan, skicka fotoalbum till barnhemmet, skriva ut och fylla i blanketterna till visumansökan och... Just det - jobba lång dag innan det är dags att pusta ut hemma med älskad dotter ;-)
Det jag pustar och suckar över i rubriken är alla papper, alla blanketter, allt jag ska hålla ordning på.
Det stressar mig och jag som inte är en listmänniska har fått göra en "att göra"-lista idag för att försöka få lite kontroll på allt som ska göras.
Ja, det är stressigt och lite jobbigt och lite halvgalet alltihop - men mest av allt är det underbart!
Snart snart är jag i Kina och snart har jag den där fina lilla gossen i famnen.
Hur stort är inte det?
Och hela den här adoptionprocessen har gått otroligt snabbt och lätt hittills. (Peppar, peppar)
Mer om det en annan dag, nu ska jag sova!
Och imorgon ska jag försöka lista ut om man kan lösenordsskydda bloggen. Och fundera över om jag ska göra det eller hur jag ska använda den.
Och skicka lillens uppehållstillstånd till AC, skicka samtycket till försäkringskassan, skicka fotoalbum till barnhemmet, skriva ut och fylla i blanketterna till visumansökan och... Just det - jobba lång dag innan det är dags att pusta ut hemma med älskad dotter ;-)
Hjärtat skickar kärlek till Kina
Det är fest i hjärnan och hjärtat skickar kärlek till Kina
sa storasyster några dagar efter att hon fått reda på att lillebror fanns.
Här tänker jag försöka skriva om resan till en efterlängtad lillebror och son.
Jag vet inte än om det blir en reseskildring för nära och kära eller mer en blogg/dagbok för mig, men jag börjar helt enkelt att skriva så får vi se.
Jag vet inte heller om jag kommer att lösenordsskydda den eller inte
Hur det än blir - och vem du än är som läser så välkommen att följa med på resan till Kina, till en lillebror och en son, till ett liv som tvåbarnsmamma för mig.
sa storasyster några dagar efter att hon fått reda på att lillebror fanns.
Här tänker jag försöka skriva om resan till en efterlängtad lillebror och son.
Jag vet inte än om det blir en reseskildring för nära och kära eller mer en blogg/dagbok för mig, men jag börjar helt enkelt att skriva så får vi se.
Jag vet inte heller om jag kommer att lösenordsskydda den eller inte
Hur det än blir - och vem du än är som läser så välkommen att följa med på resan till Kina, till en lillebror och en son, till ett liv som tvåbarnsmamma för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)